Stolen är liggande men det blir ändå helt fel och jag känner hur någonting strömmar inom mig, växer. Det växer, växer, växer och till slut kontrollerar det hela mig och jag river matteboken i två delar. Jag är 15 och lider av matteilska och lovar mig själv att aldrig, aldrig någonsin, räkna igen.
Åren går och matteboken är sedan länge undangömd från både föräldrar och lärare och jag ägnar mig åt medier istället. Jag läser om vilken sorts makt de har, hur budskap kan förmedlas och hur man kan tolka dem. Men framför allt börjar jag förstå, att medier faktiskt styrs av människor, människor som har makten att sätta agendan och som har egna intressen.
Medier är alltså inte automatiska, de inte är en spegelbild av allas verklighet. De är alltid ur ett visst perspektiv. Det finns alltid någon som har sista ordet, som bestämmer och som sätter ramarna – och, se där, män! Precis överallt!
Jag ser tidningar som med alla medel riktas till mig som kvinna, men som ändå handlar om män och hur jag ska tillfredsställa dem eller klä mig för att få deras uppmärksamhet. Jag ser filmgalor med enbart manliga regissörer nominerade i den fina kategorin. Jag ser män som experter i alla mattävlingar – alltså det genom tiderna enda området kvinnor har fått ha lite makt inom – och jag ser jurypaneler med flest män och ibland en kvinna, placerad mittemellan som en färgklick.
Jag ser män i varenda expertroll, i tv-sofforna och som huvudrollsinnehavare i nästan alla storsatsande filmer.
Det sägs ibland att du kan inte bli det du inte kan se, så vad säger medierepresentationen i sådana fall till dagens unga kvinnor? Och nu pratar vi inte om hur kvinnor respektive män skildras, ett ämne som också rymmer skeva förhållanden, utan enbart om representationen.
Vi har hört, läst och diskuterat det förut, bland annat i en uppmärksammad krönika av programledaren Emma Knyckare, men varje gång könsrepresentation i medier kommer på tal, följer exakt samma motargument: ”Vad det gnälls”. ”Orka söka efter problem.” ”Det stämmer inte, det är ju kvinnor överallt.” ”Kvotering är skit.”
Här tycker vi minsann att vi är jämställda, som om jämställdhet kan vara en åsikt och inte vad det egentligen är – någonting vi mäter.
Och enligt alla världens mått sker ju en indirekt och ibland direkt kvotering varje dag. Män, män, mänimänimänmänmän, mera män. Hur ont det än gör, hur lite jag än vill och hur mycket jag än önskar att det inte vore så, måste jag till slut inse att det är ofrånkomligt: Jag, vi, måste börja räkna igen, för uppenbarligen har vi slutat.
Vi låter istället saker rulla på som vanligt, för nu har vi ju alla samma rättigheter. I teorin. I praktiken tror vi att vi är världens mest jämställda land, utan att ens ha haft en kvinnlig statsminister, och med medieroller som är skrivna för och upptagna av män.
Sedan är det dags att ställa frågorna om varför det ser ut som det gör och hur det påverkar vår syn på oss själva utifrån våra kön, vilka förväntningar vi ställer på oss, hur vi ser på just vår roll i samhället och om vi är mitt uppe i en uppfostran av ytterligare en generation som är vana vid att se män i maktpositioner och kvinnor några steg under – och vad det får för konsekvenser.
Men först måste vi bli matteilskna igen, så att vi faktiskt kan säga att vi lever i ett jämställt samhälle och inte bara att vi tycker det.
Fler saker att räkna på
1. Läs tidningar, se filmer och tv-program, och räkna. Hur många artiklar
handlar om män och hur många handlar om kvinnor? Hur många filmer på bio
har en kvinnlig huvudroll? Hur många tv-program på bästa sändningstid leds
av kvinnor? Hur många personer som fungerar som experter är kvinnor?
Jurymedlemmar?
2. Hur många filmer vi ser som har minst två namngivna karaktärer som är
kvinnor, som pratar med varandra i över en minut, om någonting annat än
män. En enkel sak att räkna på men om man inte orkar finns sedan en tid
tillbaka A-märkt, som ger sitt märke till filmer som klarar (Bechdel-) testet. Ni
finner alla A-märkta filmer från 2013 och 2014 på a-markt.se, och då kan ni
även passa på att räkna hur få de är.
3. Hur många mejl jag kommer att få (av män) efter denna text, som menar att
jag söker efter problem, klagar över småsaker och gnäller över ingenting.
Återkommer med den.
4. Den här texten handlar om den skeva representationen mellan (cis-) kön och
uppmärksammar därför andra att räkna representationen av exempelvis olika
hudfärger. Rent spontant tror jag att den är vit, vit, vit.