Det brukar heta att det krävs tre generationer för att glömma ett kollektivt trauma. Forskning har gjort gällande att det snarare handlar om sju generationer, men när nu stormakterna verkar rulla allt närmare ett nytt krig i Europa är jag beredd att tro att det räcker med tre. Det är ungefär den tid som gått sedan Andra världskriget lade Europa och stora delar av världen i ruiner.
Det krävs ingen större fantasi för att inse att Rysslands mobilisering mot Ukraina och Kinas motsvarighet gentemot Taiwan förebådar en nygammal tid. Att det händer nu är ingen slump. Historielösheten i de senaste årens storpolitiska utveckling har obevekligt lett oss fram till den här punkten.
Nationalistiska och nyfascistiska politiska rörelser har snabbt vunnit mark och i flera länder räknar säkerhetstjänsterna med att de största hoten mot den demokratiska ordningen kommer från extremhögern, snarare än från islamistiska terrorister. I flera av de länder som ockuperades av nazisterna vinner nationalistiska sentiment mark där främlingsfientlighet och konservativ nynationalism monterar ner demokratiska institutioner och de humanistiska principer som präglat den liberala demokratin. Bland dessa återser vi Ungern, Polen och Danmark. Samtidigt har utvecklingen i USA skyfflat vatten på kvarnen då det främsta exemplet på demokratins stabilitet nu ser ett utbrett folkligt stöd för en nationalistisk och våldsförhärligande höger.
I detta kölvatten ser vi växande fascistiska rörelser i tidigare skräckexempel som Tyskland och Italien. Historien förefaller onekligen ha tappats bort när stöveltramp från nazister och fascister åter ljuder på gator i Rom, München och Berlin. Även i Sverige ser vi denna historiska glömska när frihetsrörelser och konspiratoriska flumhippies demonstrerar tillsammans med nazistiska NMR. Att dessa rörelser kan samsas om något alls visar med all tydlighet att minnet från sämre dagar vittrat och blåst med vinden bort.
Nu mobiliserar ett alltmer nationalistiskt Ryssland inför ett potentiellt anfallskrig mot Ukraina. Det slumrande imperiet ska vakna och det väcks bäst med doften av krig. Jag hoppas verkligen att vi alla förmår tänka tillbaka på de dagar då drömmen om nationell storhet fick ett facit i blod, massmord och sönderbombade länder. Så länge som vårt minne sover kommer katastrofen att stå blott tre generationer bort.