Jag har alltid varit redo att kasta mig in i kärlek om det klaffar rätt. Likaså med kärleksböcker. Alain de Botton har skrivit mästerverket ”Kärlekens väg”. Jag låg vaken och läste till morgontimmarna, efter två-tre nätter var 284 sidor slut.
Författaren skriver om varför förhållanden går från att växa och blomstra, till tickande bomber redo att explodera. Varför håller inte förhållanden? Vad är det som är så svårt? Varför gör vi alltid slut?
Vi låter romanser ta slut för tidigt för att vi alltid tycks veta hur kärleken ska börja; men aldrig hur vi ska hålla den vid liv, menar de Botton. Han spekulerar i detta genom ett par som vi får följa, Kirsten och Rabih. Ett stereotypiskt par som gifter sig, köper villa och skaffar familj; sedan anlitar de en snordyr terapeut för att de inte vet hur man håller ihop längre.
Jag har strukit under fler citat i denna bok än jag gjort i all min kurslitteratur tillsammans. Kanske vet vi inte hur förhållanden ska fortsätta, för att vi inte vet vad riktig kärlek är? Jag kollade runt på internet i samma ämne och fann en Tumblr-användare som också diskuterade detta faktum. Hon skrev att det är så många som tror att ”ett bra förhållande” är att alltid ha fjärilar i magen.
Folk gör slut hela tiden, och såklart är det viktigt att en del människor gör slut. Men jag kan inte låta bli att tänka på alla par som gjort slut för att känslorna försvann. Vilka känslor? Känslorna av fjärilar i magen, eller den verkliga kärleken till varandra?
Samma Tumblr-användare skrev senare att hon hade varit i en relation i fem år nu och att hon inte längre blir knäsvag när hon ser sin partner. Istället lugnar allt ner sig; det känns inte som en bergochdalbana längre för att allt känns som hemma.
Vi måste låta våra förhållanden utvecklas, som vi låter alla andra relationer göra. ”Tråkig kärlek är aldrig tråkig” säger de Botton i en intervju med SVT, vilket jag verkligen kan hålla med om. Folk väntar på ”den rätte” som aldrig ska få oss att lämna den så kallade smekmånaden, men varför strävar folk egentligen efter det? Det är väl ändå inte äkta kärlek?
”Kärlekshistorier börjar inte när vi fruktar att en person kan vara ovillig att träffa oss igen, utan när personen kommer till insikt om att den inte har något emot att träffa oss jämt.” – Alain de Botton i Kärlekens väg.
Agnes Hansius