Regnet och rusket verkar vara tillbaka. Snön smälter och blir till slask. Vissa jublar, andra gråter. Snö är en opinionsdelare, det är sedan gammalt. Själv är jag för snö och emot slask, men varför addera till eländet genom att gråta? Även salt är ju en åsiktsfråga.
Lagom till halkan lättas det på restriktioner. 70-plussarna slipper särskilda rekommendationer och välkomnas tillbaka in i gemenskapen. Som 30-åring är det väl snudd på olämpligt att ha en åsikt i frågan. Klart är däremot att våra äldre dragit ett tungt lass i pandemin. De restriktioner som funnits har ju syftat till att skydda just den målgruppen de riktat sig till, men långvarig isolering är svår att uthärda. Jag lider med de många människor som viruset tvingat in i ensamhet och avskildhet. Ensamheten är ett tungt kors att bära. Redan innan pandemin såg vi tecken på en ökad ensamhet i Västeuropa. Vad ser vi då inte nu?
Jag lider också själv av att inte kunna träffa vänner i riskgrupperna. Vi har många innestående kafferep, många diskussioner som fått vänta, mycket tid att ta igen. Samtidigt förändrar ju dessa avskaffade restriktioner ingenting. Vi har fortfarande en pandemi på halsen, smittspridningen ökar, vi går mot andra vågen. Riskgrupperna är lika hälsomässigt utsatta, våra äldreboenden lika sköra, viruset lika farligt. Jag hoppas att våra äldre ska känna en viss frihet, men jag oroas också för mina äldre vänners hälsa. Förhoppningsvis kan vi snart dricka kaffe igen vid god vigör. Till dess: ta hand om er allihop.
Nyligen höjdes också publikgränsen för offentliga evenemang. Jag kan väl tycka att detta är glädjande och rimligt. Trots att jag förstår det nödvändiga i att undvika stora sammankomster har reglerna varit uppåt väggarna märkliga. Tusentals personer i en galleria går fint men 300 människor på en arena går bort? Hur är detta logiskt eller smittskyddsmässigt relevant?
Vi har en lång väg tillbaka till en normal vardag. Stora sportevenemang och konserter kommer inte att vara aktuellt på länge. Men en höjning till 300 insläppta personer på en konsert eller teaterföreställning gör en stor skillnad för mindre aktörer och arrangörer. Kanske kan vi snart ses i kultursvängen igen? Jag hoppas det. Vi får väl applicera de numera bekanta rekommendationerna: rikligt med sprit och två armlängders avstånd. Det är ju ändå vardag i Norrland.