Man behöver inte vara rik för att få ett långt liv. En trädgårdstäppa, en skog, en park att vandra i är nog för att skjuta upp slutdatumet. Trädgård gör någonting särskilt med oss. Jodå, man får djävulskt ont i ryggen. Se det som träningsvärk. När den är borta har du blivit starkare, smidigare och smartare. Hjärnan gillar när vi är igång. Det är därför man tänker så bra på promenaden. Allt man tänkt blir inte bra, men man har i alla fall tänkt och det är ju bra.
Umgänge med naturen förlänger livet (såvida man inte som glad amatör ger sig på Mount Everest i foppatofflor), än viktigare är att du lever lyckligare och friskare, både fysiskt och mentalt den tid du har på jorden. Redan efter tio minuters sällskap med en bit natur vevar lugn- och rosystemet igång. Två timmar i veckan är nog för att behålla den psykiska hälsan och inte bryta ihop.
Neuroarkitekt Annika Brommesson är en av dem som forskat och funnit trädgårdens och naturens stora betydelse för äldres välbefinnande. Kvinnor, samtliga 80-plussare har intervjuats och alla älskar de sin trädgård. Här vill de leva, här vill de dö. Och jag säger; här har ni en till.
Trädgården är min vän (och plågoande emellanåt), min terapeut, mitt gym, min kreativitets igångsparkare. Morgnarna är inte alltid jublande, men så fort händerna får kontakt med moder jord flyr ångest och oro bort över nejden. Sedan tar jag ett seriöst snack med den nyinflyttade manchuriska valnöten, klappar om linden, litet tveksamt inställd till livet, lovar den japanska rönnen att den ska få flytta närmare sin syster (typiskt flockbeteende) om hon bara överlever vintern.
Trädgård är bra för alla åldrar. “Här kan man ju leka. Gå på upptäcktsfärd. Det är som en djungel”, hojtar femåringarna på besök.
Nu är det höst och djungeln sprakar i allehanda nyanser av rött, gult, orange och grönt. Katsuran sticker upp ur jorden som en eldkvast. Carmencita bjuder på pyttesmå lackröda rönnbär. Pärlrönnen har droppat alla blad för att de vita pärlorna ska få glänsa mot den mörka veden. Oxeln står mäktig i sin orangefärgade dräkt och körsbärsbenveden, vackrast av alla med sitt djupröda bladverk, har tänt hundratals små japanska lyktor i rött och orange.
En flammande avskedsföreställning innan de går i vintervila för att återuppstå på vårkanten.
För det kommer ju en vår. Det gör det väl? Vintern är bara en paus.