Jag hatar att resa! Missförstå mig rätt. Inte att komma fram och bevista själva resemålet. Däremot alla förberedelser före och vägen dit. Flygplatser och alla kontroller bland annat.
Begriper givetvis att det är ett måste i den värld vi lever i, men satan vad jag hatar taggar, biljetter, passkontroller, bagagekontroller och för oss journalister alla dessa datorväskekontroller…
Jag råkar fylla år under den kommande veckan. Och då bär det väg igen. Har rest utomlands betydligt mer ofta än den ålder jag fyller. Skulle tro någonstans åldern gånger två. Och sambon som älskar sol och utlandsresor är givetvis på hugget.
När vi träffades för en sisådär 21 år sedan var hon i stort sett naken på solresor. Vår första blev till Costa del Sol där jag tillbringat mer än ett år av mitt liv och sen kom solen att kosta mycket. Min sambo älskar nämligen sol.
Födelsedagsresan den här gången bär av till Cypern och sanna mina ord: Man vet aldrig vad som väntar. Cypern sägs vara det mest solsäkra stället i september-oktober om man nu undantar Acapulco i nu än en gång jordbävningsdrabbade Mexico, där det snittar 26 i luft och vatten året om.
När vi var i Cypern för två år sedan färgades himlen plötsligt grå och sedan gul av en sandstorm som landets invånare aldrig sett maken till. De äldre gick med munskydd likt japanerna i oren luft och på alla sittplatser var det en centimeter sanddamm i några dagar. En vecka var himlen oskyldigt gul. Det var första och förhoppningsvis sista gången man varit med om något liknande.
Undrar förresten vad som varit största snackisen för oss nordbor den här sommaren? Det inrikespolitiska läget efter Transportstyrelsens fadäs, det spända läget mellan Nordkorea och USA eller det fasansfulla kriget i Syrien.
Nej, svaret är vädret. Givetvis vädret.
Läste att den globala snitttemperaturen aldrig ökat så mycket som under just det senaste året. Något som kan vara svårt att ta in för oss här uppe efter en vädermässigt usel sommar. Och prognoserna för helgen och den kommande veckan ser lindrigt sagt inte roliga ut.
I gymmet i Bergsviken skiner dock alltid solen. Vi kastar oss dit en sväng.
En gång under vårvintern skulle brorsonen värma upp med 120 kilo djupa knäböj. Jag ville prova. ”Du rör inte stången”, väste brorsonen.
”Du, det där är inte hälften av vad jag tog som mest i din ålder”, skrockade jag i tron att jag skulle ta det lätt och gick fram till ställningen.
Jag flyttade inte stången en centimeter.
Ridå!
”Din dumma dj-l”, sa brorsonen och fortsatte:
”Hade du tagit det där skulle du vinna VM för 60-åringar”
Skit samma!
Jag har barnasinnet kvar och sambon brukar ofta väsa att jag är barnslig som en 20-åring. Må vara hur det vill med den saken, men vilken dag som helst fyller jag 60 och enda gången man inser att åren rusar iväg är just när man petar i vikterna i gymlokalerna. I dag orkar man i bästa fall svinga ungefär hälften jämfört med när man var hälften så gammal. Och ändå känner man sig hyfsat tränad.
Till sist…
…brukar alla mina polare oroas över att de går upp under semestern. Jag går alltid ned i vikt…