Det var i sommar det hände. Jag har drömt om det sedan jag var tonåring. Om hur trägolven skulle knaka av välbehag när de tunga mattorna äntligen slets bort från rummet. Hur mörka tak och väggar skulle färgas vita; mötas i ljusa nittigradersvinklar och lyfta hela rummet mot himlen. Hur man skulle hitta bortglömda möbler i någon boda, som snabbt skulle väckas till liv med slipmaskin – som en hjärtstartare fast för gula furuskåp.
Det skulle spikas och hamras och allt med kvällssolens låga aprikossken som kuliss. Skaparglädjen skulle yra i luften, och aldrig någonsin skulle man bli trött. Att forma något eget, med sina egna händer. Ett avtryck för all framtid.
Det var i sommar det hände. Drömmen slog in, och krossades på samma gång.
Här är några saker jag inte hade förberett mig på när jag gled ner i snickarbyxorna i maj:
Hur det är att krypa in i ett tak vars lucka är ungefär lika stor som en Aladdinask, för att därefter tillbringa tio varma timmar med att tilläggsisolera ett utrymme som endast råttor (och din morfar en gång 1972) besökt innan dig.
Hur det är att måla något ett fjärde varv. Det där varvet när man knappt ser vad som målats och inte, när axlarna värker och inte ens den vitaste väggen är ljus nog för att vara ljuset i tunneln.
Myggorna som aldrig ger sig.
Slipdamm i alla ansiktets öppningar.
Målarfärg på fel ställe.
Hur det är att stå där i dörröppningen och blicka ut över golvet som slipats, lutats och slutligen nu hårdvaxoljats. Den blanka kladdiga ytan framför dig som bevis på din seger över golvet. Hur du böjer dig in för att rolla den allra sista plankan med fötterna utanför dörren, bara för att se hur skumrollern lossnar från skaftet och rullar iväg meter efter meter över det nyvaxade golvet. Själen som sjunker ner i magen, tung som Titanic i ishavet.
En månad senare sitter jag på golvet inne i stugan. Varför gör det så ont i röven när man renoverar? Är det för att man aldrig blir nog klar för att få börja använda en stol? Solen letar sig in genom fönstret och där, i aprikosfärgen, trollas det fram något i golvet. Jag ändrar vinkeln på huvudet för att se tydligare. Formen av en fotsula, nedkliven i golvet, ungefär en halvmeter från där skumrollern landade för några veckor sedan.
Jag ler för mig själv där jag sitter, myggbiten och med damm och målarfärg fan överallt. Att forma något eget, med sina egna händer. Ett avtryck för all framtid.