Det är så konstigt, för hela livet har man strävat efter att komma dit, men när det väl händer är det så väldigt vemodigt.
Jag kommer till exempel aldrig mer bo tillsammans med mina syskon som är världens finaste båda två.
Jag kommer inte heller bara kunna gå till skafferiet och hoppas att jag hittar en gömd skatt där i, eftersom jag själv kommer ha handlat det som finns i mitt skafferi.
Jag kommer aldrig mer komma hem till ett dukat bord eller kunna slippa disken.
Fast jag tror att det kommer gå bra. Det måste gå bra. Och går det dåligt så finns faktiskt möjligheten att komma hem igen, glöm inte det.