Min första krönika. Under veckan har mina tankar gått varma. Hur presenterar man en värmländsk tjej på 25 år som precis köpt ett hus i Piteå?
Vi kan börja med att klargöra en sak. Jag älskar huslivet. Att diskutera uppvärmning och elräkningar har blivit vardag och jag jämför månad för månad hur många kilowatt som förbrukats och vad snittpriserna låg på. Det är plötsligt kul att analysera olika ventilationssystem och prata inte ens om förvaringslösningar.
För mig är det viktigare att organisera badrumsskåpet än att handla mat. Prioriteringen kanske borde varit omvänd, men hur tillfredsställande är det inte med handdukshyllor sorterade efter färg?
När jag inte organiserar skåpen arbetar jag som produktionsledare på en webbyrå. “Vad gör du då?” brukar människorna jag träffar fråga. Kort och gott ser jag till att mina kollegor sköter sig och att kunden är nöjd. Vi kan diskutera CMS och PHP-uppdateringar en annan gång.
I mitt nya uppdrag som krönikör vill jag dela med mig av hur det egentligen är att vara inflyttad Pitebo, hur man håller hoppet uppe och varför det är viktigt att inte ta någon skit. Jag älskar Piteå, men att komma in på en fest och bli korsförhörd om vad bestick heter på pitemål är orimligt. Det hade det varit även i Värmland.
Det finns dock en sak vi behöver reda ut. Pannkakor är pannkakor och plättar, det kommer aldrig att vara pannkakor. Av de ställen jag bott på runt om i Sverige har jag aldrig varit med om så mycket motstånd för något så gott som pannkakor. Hur tänker ni? En spade är ju en spade, inte en kratta.
Eftersom jag är en kvinna av så kallad generation z har jag självklart haft en hel del prestationsångest över att skriva ned mina tankar och dela med mig av mig själv och min vardag. Mina vänner har ångest över allt från kläder till mat och instagramflöden. Den har jag turen nog att slippa. Men krönikor. Krönikor känns läskigt.
Då många befinner sig i samma situation kan det inte finnas något generellt svar på hur man kan slippa undan den där gnagande känslan. Prestationsångest verkar ha blivit en samtidssjuka, lika vanligt som myggbett och vab i februari. Enligt psykologer är den avgörande faktorn om man bör söka professionell hjälp eller inte hur mycket ångesten hindrar dig från att leva som du vill. Men jag vet inte hur man lever utan den? Jag kan verkligen inte tänka mig ett liv fritt från organiserade badrumsskåp.