Har ni dammat av Nyårsstassen? Till och med skaffat en ny, kanske? Själv har jag ännu inte hämtat mig från Nobelfesten.
Så mycket. Av allting. Guld och diamanter i värde motsvarande hela statsskulden. Och klänningarna! Många av kjolarna rymde lätt en toalett. En del av damerna fick bäras in. Åtminstone ha bärhjälp. Svenska Akademiens ständiga sekreterare, Sara Danius, höll sig med betjänt som bar halva stassen, annars hade hon blivit ständigt stående i trappan.
Kungaparet dansar inte, fick tv-tittarna veta. Tro fan det, i den klänningen. Kreationen som innehöll drottning Silvia flyttade man inte på i onödan. Det var ingen klänning, det var en rustning av det slag riddarna bar på romartiden. Fullkomligt ointaglig. Att bara orka bära upp den och dessutom ett staket till tiara i håret, örhängen, halsband, ringar och armband. Inte konstigt att hon lämnat glasögonen hemma. Det hade blivit droppen som överskridit majestätets dödvikt.
Bra att alla män klätt ut sig till pingviner. Det fungerade som en lugnande bakgrund till allt kvinnligt överdåd.
Min Nobelmiddag avåts framför tv-apparaten. Hade inte dom femton miljoner det kostade att köpa sig in på festen. Även på min meny stod fågel. Ugnsstekt kycklingklubba, marinerad i en påse soja som blev över från ett hemköp på sushibaren, plus salt och svartpeppar.
Kycklingklubban var vackert arrangerad på tallriken. Litet snitsigt snett så att den liknade ett berg och bakom bergstoppen en liten rund potatis från Haparanda,som agerade sol i uppgång eller möjligen nedgång, valfritt. Till Kycklingklubban Japanes, hårdbevakad av min livvakt Gordon Black, serverades en tallrik hälsofil med små svårtuggade föremål av okänt ursprung. Dryck: Still Water, kommunalt, samt ett, möjligen två, glas Rött .
Till denna middag skred jag iförd svarta långkalsonger med vita revär och matchande undertröja samt en långkofta i ull som , helt oväntat, också den matchade. Och tro det eller ej, även skorna var som specialbeställda. Ett par svarta Foppatofflor med röda, ja de har varit röda en gång, fotriktiga sulor inköpta på Nolia 2010.
Kvällens kavaljer, till lika livvakt, Gordon Black bar helsvart från topp till tå. Ibland fick jag för mig att vi var ett begravningsfölje. Han somnade förövrigt när det inte längre fanns någon mat att vakta. Otrogna hund.
Fördelen med att begå Nobelfesten hemma är att man emellanåt kan "dur å" ,som det heter på pitemål, byta till Kommissarie Lewis, men framför allt har nära till toaletten. Nu gäller det att rycka upp sig till nästa storfest. Den brukar tillbringas under matbordet tillsammans med livvakten. Han är nämligen vansinnigt smällrädd. Gott nytt år!