Påven är gammal. Påven är sjuk. Men som påve är det ingen självklarhet att få ta det lugnt på ålderns höst. Det är snarare en smärre sensation när den nuvarande påven med artistnamnet Benedictus XVI signalerar sin avgång på grund av orkeslöshet och sjukdom. Senast det hände, enligt kalenderbitarna, var 1415.
Det är nog rätt tufft att vara påve. Att tvingas, nå ja, torgföra moralkakor (som kanske var gångbara i en helt annan tid) för människor som med korsade fingrar bakom ryggen låtsas hålla med. Katoliker är knappast mindre (eller för den delen större) syndare än någon annan.
Dessutom är stödet uppifrån dåligt. Här talar vi om en global koncernchef som struntar i att gå på möten eller att delge direktiv och riktningsbeslut. Eller som psykologen Per Naroskin skriver på Twitter:
"Påven: en typisk stackars mellanchef klämd mellan medarbetarnas förväntningar och ett minst sagt otydligt ledarskap från närmsta chef."
Själv tror jag att "orkeslöshet" är ett svepskäl. I själva verket tvingas han bort efter en trafikskandal. Det här är från en säker källa i Vatikanens innersta krets.
Det hände strax före jul. Påven skulle ut och åka bil, men krävde plötsligt att få köra. Chauffören, en riktig trotjänare, protesterade men hade inte makt att säga emot katolicismens starke man. Således satte sig Påven bakom ratten och trampade gasen i botten.
Det gick mycket fort och chauffören som satt bredvid skrek av skräck. Dessvärre för Påven fick en polispatrull syn på vansinnesfärden och tog upp jakten. Till slut lyckades de stoppa vidare framfart.
Polismannen som gick fram kände genast igen påven och noterade den skräckslagne mannen bredvid. Polismannen, som var en försiktig man, insåg problemet och kontaktade sin chef.
"Vi har stoppat en galning i trafiken, men problemet är att det är en riktig höjdare i bilen".
"Desto bättre. Sy in honom så kontaktar jag pressen", svarade polisbefälet.
"Nja, det är nog inte läge för det".
"Va, är det Premiärministern? Presidenten?"
"Nej, det är högre än så".
"Är det Påven?"
"Ja, jo, det är han som kör, men eftersom han kör måste det ju vara Gud fader som sitter bredvid".
Det är allmänt känt att vi svenskar gärna skojar om vårt västra broderfolks generella intelligensnivå. Självklart skojar vi, men det finns faktiskt svenskar som tror att det stämmer.
Samtidigt skämtar norrmännen lika friskt om oss svenskar och det bjuder vi självfallet på. Men på torsdagen släpptes en larmrapport i Norge. Enligt Ida Tolgensbakk, forskare vid Oslo universitet, blir svenskar som jobbar i Norge mobbade. Svenskarna hånas och utsätts för nedsättande kommentarer. Ibland går det ännu längre och det händer att norrmän vägrar att bli serverade av svenskar på restaurang.
Det här kan ju inte tolereras av ett fornt lydrike. Vi storsvenskar måste statuera exempel. Nu måste försvaret rustas så att vi kan invadera och platta till de sturska norrbaggarna. Brödrafolk, bah, nu är det fullskaligt krig som gäller.
Men till dess kan vi nöja oss med ett par sanningens ord.
"Vad kallas smarta personer i Norge?"
"Turister."