En bra syn är nog den viktigaste egenskapen hos en nybliven golfare, i alla fall (om man som jag) är en helt kass nybörjare som mestadels tillbringar tiden med att leta efter de små vita golfbollarna efter banan.
Eller tja, banan och banan... Fairway och green i all ära, men jag (och maken också stundtals) håller nog mestadels till i ruffen, eller utanför den också för den delen. Vi letar efter bollar i diken, bland brännässlor, i skogspartier och i högräs. Ibland hittar man sin boll, ibland hittar man någon annans... Ibland hittar man ingen boll alls utan får plocka en ny från rosa golfbagen.
Allra mest rädd är jag om mina rosa golfbollar förstås så de plockar jag bara fram på green när det äntligen har blivit dags för att putta.
Men många bollar går det åt, allför många... Ofta hörs det också det irriterande ljudet "plopp" då bollen åker rakt ner i vattnet och definitivt är förlorad för gott.
Ett annat bekymmer är att hålla rätt på vilka klubbor som hör till vilken bag, eftersom golfväninnan har en likadan är det helt enkelt lätt att klubborna läggs tillbaka i "fel", plötsligt står hon med två "sjuor" i sin och jag med två "putters" i min... Vem som egentligen äger vilka klubbor kan vi inte reda ut.
Vi campar med våra golfvänner ovanför golfklubbens parkering, tillbringar dagarna med att spela golf, sola, grilla och umgås.
En dag när det går riktigt dåligt ute på golfbanan blir jag dock desperat på allvar och bestämmer mig helt enkelt för att köpa en ny golftröja. Och jo, visst går det lite bättre då, i alla fall den dagen...
Maken gör dock stora framsteg och lyckas snyggt chippa upp en boll från en omöjlig placering i ett dike efter 18:håls banan:
"Åh, älskling, vad bra att du fick upp den" utropar jag lyriskt.
Det gäller att hålla humöret uppe som nybliven golfspelare (speciellt när andra når framgång runt omkring dig) Storkillen sänker sitt handikapp från 36 till 34 under veckan.
Maken och väninnan lyckas med bedriften att få officiellt handikapp. "Här skulle jag kunna stanna hela sommaren" utbrister lillkillen som haft det mer än roligt under sin golfskola.
Själv så fortsätter jag nog helt enkelt att harva på i ruffen, golf är en svår sport men det är bara att se glad ut och ta nya tag! Tar med värsta, vilda Jack russel-terriern ut på banan och försöker lära honom att leta efter bollar, han är minst sagt taggad, men det går riktigt bra för att vara första gången!
Lite gladare blir jag också när jag kommer hem och ställer mig på vågen: Minus två kilo! (trots all grillmat och andra onyttigheter under fem dagar) Men det är förstås allt det där förbaskande letande i värmen som satt sina spår...
När temperaturen börjar närma sig 30-strecket flyr vi dock golfbanan för att istället hoppa ner i lilla poolen hemma på baksidan. Under några dagar förbyts sedan det glamourösa livet på golfbanan till ett arbetsläger då maken hjälper våra vänner i Gagsmark med att bygga en ny farstu.
Nu håller vi febrilt på att packa om och städa ur bilen, i morgon bär det av till Spettekakans förlovade land, rättare sagt Skåne! 150 mil enkel resa till Sveriges sydligaste stad, Trelleborg. Kommer vi att förstå vad de säger? Kommer de att förstå oss? Frågorna är många, men en sak är dock säker: Jack russel-terriern får helt enkelt stanna hemma hos "mormor".
Kan bli bra med en semster för honom också efter allt boll-letande!