Vi är inne på dag tre i vabbandet och barnen är så pass pigga att vi äntligen kan gå ut. Vi sitter under granen i anslutning till vår tomt. Grenarna breder yvigt ut sig ovanför våra huvuden och några snöflingor singlar ner. Vi sitter tysta på huk och spejar efter nissen som vi hört ska smyga omkring i skogen dessa veckor innan jul. ”Såg du en röd luva sticka fram där bakom stenen” viskar Elsa till mig. ”Ja, visst var den där borta” svarar jag tillbaka och pekar bort mot stenen vid tjärnen. Vår entusiasm och inlevelse i leken gör att fantasi och verklighet flätas samman. Och jag älskar det lika mycket som jag under många år saknade det.
Är livet allvarsamt? Varför slutar vi ofta leka? Är det kanske ett aktivt val när vi vill kalla oss vuxna. Att vi i den formen så ofta tror att vi behöver vara återhållsamma, ”uppföra” oss och livet får en mer allvarsam ton. Sen jag blev mamma har jag upptäckt hur många föreställningar jag haft om hur livet ska levas och hur jag bör vara. Så mycket jag under 34 år glömt bort om mig själv. Att åter få uppleva livet genom barnens ögon har gjort det mer färgstarkt för mig. Där har både barnens vilda uttryck, nyfikenhet och entusiasm fångat mig. Delar som jag inser kan ta mig närmre min egna kärlek till livet. Att få dras med i barnens lek är ett sätt som väcker det lätta, busiga och fantasifulla i mig. Och det skiftet gör gott i kontrast till snoriga näsor som ska torkas, syskonbråk och stress över att dagens jobb blev mindre än planerat. Sånt som också inkluderas dag tre i vabbandet. Men vi har också val och möjlighet, att släppa allt för en liten stund. Lek eller måla någonting totalt obetydligt på ett papper. Skapa utan förväntan på resultat och reaktion. Där bor någonting befriande. Lekens betydelse är en underskattad skatt.
Under mina träningspass jag leder för skidgrupper där många har ambitioner om starka prestationer och ofta framskjutna placeringar lägger jag så ofta in ett lekfullt moment som avslutning, som en stafett av något slag. Förutom att stämningen alltid höjs så upplever jag att vi tränar utan att tänka att vi tränar för att bli bättre. Och färdigheter som koordination och balans förstärks. Dessutom bjuder det ofta in till många skratt och det tänker jag har det största värdet av dom alla. För jag tror vi är här på jorden för att njuta, ha roligt och skapa uttryck.