Vi åker tusen miljoner mil österut och hamnar tillslut på toppen av den mest västra ön i Filippinerna. Den lilla byn är inte större än några gator och här finns inga flådiga hotell eller nattklubbar och det är sex timmar med bil till närmsta bankomat. Vi hamnar här och vill stanna för resten av våra hjärtslag, trots att vi är utan el mellan 06:00 och 14:00 varje dag.
Vi försöker förlänga våra visum, åtminstone för några veckor till, för här finns trubaduren Mike, fridykaren Jay, turistguiden Felix, hela norska fotbollslandslaget och två partygalna danskar. Och jag och Zara.
.
Mike tillägnar en låt till Zara, hon är så solblond, så full av liv, och det är självklart att Coldplays ”Yellow” är skriven om just henne. Kolla på stjärnorna - se hur de skiner för dig! Vi snorklar med Felix och jag har så pass mycket mens att jag har köpt tamponger för tjugo svenska kronor styck och jag simmar så att armarna krampar när Felix förtjust gastar om minihajar.
Jag stöter knät i en korall och tror först att det är en av minihajarna och råkar kanske skrika något om ”shark” och de stackars amerikanerna, som inte kan simma, sprattlar så frenetiskt att simpuffarna nästan ramlar av.
.
Vi lär oss att grilla färsk fisk i palmblad, vi har inga mobiltelefoner och när jag har varit förstoppad i tolv dagar får jag ett litet grönt piller utan text och sen dess har jag aldrig blivit förstoppad igen.
.
Den näst sista kvällen sitter vi alla på det som har blivit vår stammisbar och Mike spelar, Felix visar hur han kan dansa som Britney Spears, Jay visar partydanskarna sitt nya cigarettrick, norska fotbollslandslaget som är så ovana alkohol är ovanligt fnittriga och jag och Zara, ja, vi är mest glada över att vi bara får vara med. Får vara där.
.
Och dit ramlar han in, större än alla andra. Inget hår, bara muskler och ”White power” tatuerat brett över den stora ryggen. Han har åkt tusen miljoner mil österut, hamnat på toppen av den mest västra ön i Filippinerna, till byn där det inte finns någon el mellan 06:00 och 14:00 varje dag, där stränderna är vitare än hans tandrad och havet turkost och ännu inte förstört av plast, och han kliver in på baren utan tröja och skam, med hat i huden. Som om det är självklart att han ska få vara där, tusen miljoner mil bort.
.
Några timmar senare knackar, bankar, sparkar han på dörren till mitt och Zaras rum på vandrarhemmet, han kräver att få komma in och umgås med några svenskar. Det är så skevt, att någon som är så fast besluten om kategorisering och gränser, stampar in i någon annans land som om det vore hans rättighet men aldrig tvärtom. Men samtidigt: han tror ju på idén om att han är alla andra överlägsen.
.
Vårt visum går ut och vi åker västerut, till Thailand och det är fortfarande så varmt, så vackert, men här finns plötsligt svenskt knäckebröd och Karamellkungen i kioskerna. ”Så less maten” säger någon på grov skånska när de plockar upp ett knäckebrödspaket.
På stränderna ligger rödbrända kroppar med tomma ölflaskor i händerna och på kvällarna, inne i städerna, köper de andras kroppar. Alla gör inte det, men några. Kanske många. De alla säger att folket här, invånarna i landet, är så vänliga. De lever på turismen! De älskar turister!
.
När vi flyger över Luleå är det mörkt och tyst, skog överallt. Orört, nästan. Det är så kallt att håret i näsborrarna klibbar ihop och jag gråter av tacksamhet över att äntligen få vara hemma.
Hemma på Klubbgärdet och jag och hunden går ner till Kärleksstigen, bort mot stan och över sjukhusbron, som jag av någon anledning älskar, genom Badhusparken där det knappt är några människor längre. Fan, det är ju så vackert här också. Låt det få vara kvar, låt det få stanna så orört, så oförstört. Så tänker jag när jag går över kanalen, bort mot Södra hamn.
.
Sju år senare tipsar vi våra kompisar om den mest västra ön i Filippinerna. Åk dit, medan ni kan. Åk, medan det fortfarande inte är förstört av just oss. Jag hoppas att Karamellkungen inte har hittat till den lilla kiosken där jag köpte tamponger för ett hutlöst styckpris, att turisterna inte äter knäckebröd.
Och jag hoppas att människor med hat i huden inte får komma tillbaka, att de håller sig till sitt privilegierade hem. Ett hem de inte förtjänar men där de åtminstone inte förstör andras.