Stockholms bostadsmarknad är ökänd, men troligen är situationen värre i Lissabon. De senaste tio åren har priserna på en avreglerad bostadsmarknad skenat och den som till äventyrs får tag på någonstans att bo får räkna med att lägga mer än 40 procent av inkomsten på boendet.
Vi förstod allvaret i lördags när trummor dunkade och fanor vajade på torget nära vårt hotell. Tusentals människor tågade in på torget och slagorden med krav på ändring studsade mellan stenväggarna. Varenda nyhetssändning toppade med den stora demonstrationen.
Alice Tegnérs barnvisa Sockerbagaren hamnade på repeat i mitt huvud eller rättare sagt en travesti och jag nynnade "Har du pengar så kan du få, men är du utan så får du gå". Det är den hårda verkligheten i såväl Stockholm som Lissabon. (Travesti är ursprungligen en lättare omformning av en känd text, bok, film, fras eller ordalydelse.)
För en turist är annars Lissabon en pärla och vi väljer att i första hand upptäcka staden till fots. Första dagen går vi över två mil. Det är mycket varmt, en bra bit över 30 grader, och vi svettas floder som kräver ständig vätskepåfyllning.
Det kryllar av turister i de gamla kvarteren, men vi hittar vi en liten undanskymd och skönt skuggig pärla, Astú, som erbjuder svalkande drinkar.
Som sagt, vi upptäcker Lissabon till fots, men en spårvagnstur längs de smala och kulliga gatorna känns som ett måste. Det är en skramlig och krängande upplevelse i en svettig och proppfull vagn. En gång, men aldrig mer.
Eftersom alla i sällskapet är intresserade av god mat och vin så letar vi restauranger med förhoppning om det lilla extra. Fisk- och skaldjursrestaurangen Sea Me har allt vi kan begära.
Däremot litar vi inte längre på Philip Rosenthal från Netflixserien "Somebody feed Phil". I avsnittet om Lissabon tar han med oss till Ponto Final på en kaj en bra bit utanför centrum. Vi åker dit, men deras rustika fiskrätter är på sin höjd godkända.
Bättre lycka på Matchamama som erbjuder asiatisk fusion. Det är gudomligt gott och ligger på det ruffiga Lx factory-området där det hålls marknad varje söndag.
En kväll besöker vi ett fado-ställe. Fado kan väl kallas portugisisk folkmusik där den klangfulla sången bär på mycket känslor. Det är över förväntan i en trång liten restaurang och vi sköljer ner upplevelsen med vin rött som oxblod.