Vi sitter vid fönstret på restaurang Seelari och spanar samtliga ut mot den vitröda båt som närmar sig via den inre farleden närmast land. Ölen är kalla, bastun redan varm och inbjudande, men det här måste först beskådas. Skall det gå eller inte? ”Nu fastnar han när som helst”. Säger krögaren Heikki på bruten svenska. Och mycket riktigt, någon sekund senare niger umebåten till och stannar i dyn. Jag ringer upp den grundstötte och frågar hur han tycker att det går. ”Äsch, jag skall bara plöja en ny ränna, kommer strax”. Blir det hurtiga svaret. Naturligtvis hade vi både varnat och hjälpt båten om läget varit skarpt, men skepparen ville sturskt bevisa att det minsann gick att ta den grundare vägen, vilket inte alls funkade. Oulu-Umeå 1-0 och Heikki kunde dra ytterligare ett streck på svarta tavlan bakom bardisken.
Vi är alltså på besök hos vår största granne i norr, Uleåborg. Staden har närmare 200 000 invånare och bara ryska Murmansk är större på hela Nordkalotten. Bebyggelsen är en blandning av gammalt och nytt men trevligast är just inseglingen. Staden har vuxit fram vid Oulujokis delta och det är lite av Louisiana-träsk-känsla när man glider fram i de slingrande älvförgreningarna bland metande urbefolkning i sina små karaktäristiskt långsmala roddbåtar. I ett träd sitter en liten kille och lirar banjo. Han vill duellera och jag plockar fram gitarren ... Nä, nu överdrev jag. Däremot gäller det att hålla sig mellan de rätta prickarna – det finns många att välja på – och enstavlorna på land. Gör man det går det bra om inte, blir det som för umebåten, stopp i leran.
Det är alltid en psykologisk utmaning att segla till Uleåborg. Första utsjöfyren man kommer till – Oulu ettan – står nämligen så långt ut till havs att när man väl är där och tycker att man är framme, har en hel dags segling kvar. Man ser inte ens land på ytterligare flera timmar och angörandet av kusten brukar infalla när man är precis som tröttast. Så även i år, men nu var seglarkompisen Jörgen med ombord så lite sömn fick vi i alla fall på vägen över. Sedan blev det full fart i dagarna tre med kappseglingar och trevlig samvaro. Resultaten för pitebåtarna blev godkända, typ häcklöparen Sven Nylander, om någon minns honom. Fast marginalerna var små och med bara några sekunders bättre flyt hade både Feelgood och Festina kunnat sluta på pallen igen.
Sedan skall man ju alltid hem igen och naturligtvis brakar det loss med både kuling och regn på söndagskvällen. Så vi lade oss tidigt – vilket ändå behövdes – och seglade i måndagens väderlucka ut till Marjaniemi på Hailuotos (Karlö på svenska) västspets. Härifrån är språnget över Bottenviken mer modest. Ja, det är faktiskt så att just hamnen i Marjaniemi, med sina fina sandstränder och restauranger, är vårt närmaste utland, åtminstone om man kommer med båt. 130 kilometer fågelvägen. Fast ett besök med husbil kan även det rekommenderas, låt vara att det blir betydligt längre. Men här bjuds på obruten horisont från norr till söder och solnedgång i havet året om. Nice!
Ohoj.