I dag lider vart femte barn i Sverige av övervikt. I en skolklass på tjugo elever är alltså fyra överviktiga. Jag skriver "lider av", för det tror jag faktiskt att många gör. Varje dag blir de påminda om att de är lite långsammare och har lite svårare att röra på sig. Övervikt känns, även om man vänjer sig och ens kroppsstorlek blir ett normaltillstånd. Dessutom är barnen ofta väldigt medvetna. De har redan fått elaka kommentarer.
.
Ju yngre barn är, desto mer rör de sig spontant. Då tänker jag inte främst på ordande aktiviteter som hockey, karate eller fotboll – utan på raster och hemmatid.
Sällan ser du 14-åringar ivrigt springa ut varenda rast för att spela landhockey eller bygga snökojor!
Spontanlek och spontanidrott försvinner med tiden. Där blir skolidrotten ack så viktig. Om ett barn har idrott tre gånger varje vecka är de med största sannolikhet fysiskt aktiva tre gånger i veckan. Det är långt ifrån alla vuxna som är det.
.
Så hör jag av ett syskonbarn, som går sista året på gymnasiet, att de inte längre har någon idrott. Jag känner hur det hettar på kinderna! När eleverna är som äldst, rör sig spontant som minst och har enorma krav på sig – då ska de inte röra sig alls?
Om eleverna skulle vara vana vid rörelse och träning tre gånger i veckan, ja då borde det ligga nära till hands att några av dem i alla fall fortsätter att träna själva när de går ut skolan.
.
Den senaste veckan har frågan debatterats i medierna. Folkhälsominister Gabriel Wikström intervjuas och menar att man, trots att man ser att barnfetman ökar lavinartat, inte har någon plan på att öka antalet skolidrottstimmar. Han säger att det gäller att få till rörelse under hela dagen, att få upp aktiviteten i stort.
Men han säger inte hur det ska uppnås och det låter klurigt med dagens resurser.
Jag blir pessimist och tänker – ska då matte- och historielärarna köra sina lektioner i skidspåret, eller ska man ordna morgonpromenader innan skolan börjar?
Hur ska man kunna motivera elever och lärare till detta?
.
Jag får ofta frågor om hur man ska ager som förälder till ett överviktigt barn. Det är galet svårt, för hur man än bär sig åt känns det aldrig riktigt rätt. Det gnager i en varje dag.
En del av svaret är att inte som en hök hålla hundraprocentig koll på vad barnet äter. En del av svaret är inte att ligga på om vad som är "för mycket mat" och att hen "ska gå ut och få luft".
Tänk dig själv att vara ständigt påpassad av någon annan. Det kan göra att barnet börjar smygäta. Och det, kan jag säga, är ett beteende som följer med långt upp i vuxen ålder och i värsta fall livet ut.
.
Jag tror att facit ligger i samverkan och lust. Dels borde skola, kommun och idrottsföreningar samverka tajt. Dels styrs vi av lust. Det som är kul och känns lustfylld vill vi göra igen.
Vi går igång på att vara bra på något. Att behärska något. Utgår man hela tiden från det, så tror jag att man kommer närmare svaret.
.
Men att minska i vikt handlar inte bara om rörelse. Rörelse måste kombineras med bra mat. Rent krasst. Det vi föräldrar köper hem, det äter barnen. Så varför köpa hem läsk? Varför ha en massa skit i skafferi och kylskåp som barnen frestas av och mest troligt kommer att äta – om inte annat när du inte ser?
Där kan vi börja, även om man inte har överviktiga barn. Så inför helgen, ta ett första steg. Fyll upp fruktskålen och skippa det klassiska fredagsmyset.