Jag tror att de flesta föräldrar vet att skärmtid för våra barn bör begränsas eftersom det ger negativa konsekvenser då hjärnan är under intensiv utveckling. Senaste månaderna har jag stött på flera rapporter kring dess negativa påverkan för koncentration och utveckling. Ändå upplever jag att det har varit en utmaning att starta en förändring kring vanorna. Efter samtal med andra föräldrar kring ämnet och i kombination med ett telefonsamtal med en sakkunnig person inom strålning kände jag och min man att det var dags att skapa en hållbar förändring för våra barns skull.
Kanske känner du igen dig i utmaningen med att få barn till matbordet när de sitter vid en skärm. Och när det väl lyckats är stämningen på botten och irritationen och ilskan ekande i rummet. Kanske har du ett barn som inte vill leka själv och som uttrycker ”jag har inget att göra, det är tråkigt”. Detta var scenarion som spelades upp betydligt oftare för ett halvår sen här hemma. Jag hade aldrig kunnat ana de positiva förändringar vi som familj skulle få uppleva. Tidsbegränsningen accepterades överraskande snabbt när vi berättade varför vi skulle börja med den. Att vår dotter fick en tid som hon skulle förhålla sig till gjorde att hon reflekterade mer kring sitt programval istället för att bara matas med mer och fler spridda intryck. Ganska snabbt kom hon till oss och frågade om hon fick se sina 30 minuter och med tiden har hon till och med dagar där hon inte längre vill se någonting alls. Den skillnaden är stor.
Vår förändring har fått mig att reflektera kring den kraft våra skärmar har på oss. På både barn, ungdomar och vuxna. Jag märker själv hur min hand likt en magnet dras till min telefon när jag har en stund över, utan att jag reflekterar över att jag ens gör det. Det är ett slags beroende som jag inte önskar mig själv eller mina barn att leva med. Teknologin kan underlätta på många sätt, men baksidan är stor. Jag kan känna en oro kring hur vår framtid kommer att vara när jag märker hur ungas vanor är och hur utbrett psykisk ohälsa är i vårt samhälle. Jag tror det på många sätt tar det verkliga livet ur livet.
Jag önskar att fler ska få uppleva skillnaden med begränsad skärmtid. Vi har fått större kreativitet här hemma, mer lek, trevligare stämning och gladare barn. Det är ett exempel på när kärleksfulla gränser ger oanade positiva resultat.