Fi och FI är förkortningar i tiden. Vi har Fi, Feministiskt initiativ, ett politiskt parti som vill ha en världsordning där män och kvinnor är likvärdiga. Än så länge kan partiet gå upprätt med huvudet högt under fyraprocentsspärren.
Så har vi FI, Finansinspektionen som kollar om någonting som rör penningar är sjukt. Något FI inte utesluter när det gäller försäkringsbolagens medicinska rådgivare, mer kända som försäkringsläkare. Det är inte osannolikt , för att vara försiktig med orden, att försäkringsläkare ibland ser mer till uppdragsgivarens och den egna plånboken, än till patientens/försäkringstagarens. En människa försäkringsläkaren aldrig träffar, men genom en alldeles speciell kompetens kan framkalla visuellt och avgöra att här saknas varken hälsa eller arbetsförmåga. Att läkaren som både träffar, undersöker och behandlar människan har en helt annan uppfattning är, just det, bara en uppfattning.
Finansinspektionen rekommenderar att försäkringsläkarna sätts under övervakning. Inrätta en ny myndighet. Låter dyrt, men det kan det vara värt. Särskilt om den hamnar i Norrbotten.
Slutligen har vi Lede Fi, fienden som hotar Moder Svea. Ända sedan jag blev rädd har Fi bestått av ryssen. Kalla kriget, ryssen och domedagen gav näring åt mina mardrömmar. Minns hjärtats frivolt och branden i magtrakten hösten och vintern 1961-1962 då ryssarna skrev uppfostrande noter till Finland. Andra noter än dem man spelar fiol till.
I Sverige blåste tidningarna på och i radion lästes nyheterna med ödesstämma. Kriget tycktes lura bakom knuten och storasyster och jag plockade kottar för att sälja och köpa tyg till min examensutstyrsel. Finlands president Urho Kekkonen solade magen på Hawaii, eller vad han nu gjorde där, och finnarna verkade ta det lugnt. Dom hade varit med förr. Svenskarna var rädda, räddast var jag som såg mitt liv och min realexamen gå upp i rök från bomber och granater.
Det blev ingenting. Urho Kekkonens utmanare till presidentposten, populäre Olavi Honka, drog sig tillbaka av omsorg för ”fosterlandets intressen” läser jag i Hufvudstadsbladet. Kekkonen återvaldes med bravur och jag tog examen i ljusblå dräkt med trendiga twistveck.
Den Lede Fi har nyligen varit högaktuell på Folk och Försvars rikskongress, undangömd bland snödrivorna i Sälen. Rikskongressen alltså. Inte lede Fi. Fast det kan man ju inte säkert veta. Måste erkänna att jag inte hängt med. Tillfällig vårdnad om Fröken Andersson, en silkeslen liten hund, upptar det mesta av min tid och uppmärksamhet. Något har jag snappat. Någonting om att det tycks finnas en politisk samsyn om att det inte är osannolikt att ett osannolikt angrepp på Sverige kan uteslutas. Känns stabilt.
Själv har jag kommit till ståndpunkten att införskaffa ett krisförråd av käk, ved, vatten och vin. Risken att insnöad, tvingas frysa och svälta kan sannolikt inte uteslutas om inte angreppen från Högre Makt upphör. Nu.