När Tarzan kysste Jane (eller var det apkompisen Cheeta) gick det en unison och djup suck bland de unga matinébesökarna på bion i barndomen. Självklart blev det där med sex mer intressant i ungdomen och framåt.
Jag minns en äldre anhörig som alltid sa "hooja" när det vankades kyssar eller mer i någon film. Vi log i lönndom, men sedan länge är jag beredd att instämma med ett "hooja" när det ska köttas. Oskyldiga kyssar är väl okej, men numera är det ofta naknare och porrigare i vanliga filmer/tv-serier än det var i gamla porrtidningar som Riff och Raff.
Är jag pryd? Nej, men det känns mest bara obekvämt och i tanken tänker jag "men knulla färdigt nån gång". Jag tycker helt enkelt att det räcker med antydningar så att handlingen kan ta fart igen. Okej att skådisarna ofta är jävligt snygga, men ändå.
För övrigt har jag länge undrat varför Tarzans apa hette Cheeta. Min undran hör samman med att gepard heter cheetah på engelska. Lite som att kalla en gris för horse. Eller har jag missat nåt här?
Februari och temperaturen har stundtals gått som en jojo från svinkallt till plusgrader. När det blev varmare i början av månaden så blev det också rejält blåsigt. För en dryg vecka sedan var det stormbyar.
Efter stormen kom lugnet. Ute såg det ut som ett slagfält. Den vita snön var täckt av grenar, kottar och annat skräp. Det var nu jag gjorde det jag aldrig tidigare gjort i februari. Jag räfsade! Jag räfsade i februari och det blev bättre, men inte bra.
En rubrik i någon tidning lyder "Svenska bolag förlorar fem miljarder på piratkopior". I hela Europa påstås det handla om runt 35 miljarder kronor.
Jag har inget underlag för att syna dessa siffror, men tanken flyger till de svarta migranterna som säljer uppenbart kopierade lyxväskor med mera på stränderna i Spanien. Det kostar inte mycket att bli ägare till en "Louis Vuitton-väska".
Huruvida den här kommersen är inräknad i bolagens förlorade miljarder vet jag inte. Men jag gissar att merparten av de som köper billiga kopior aldrig skulle köpa originalen. De är nämligen tokdyra.
Klart att det vore kul eller, nja, att överraska med äkta vara för 40 papp när frugan fyller år. Nää, visst hon är värd allt, men jag är för snål för den typen av inköp. Eller, rättare sagt, jag har aldrig anammat myten att lyxprylar gör mig lycklig.