När det kommer in på ämnen som motorer eller teknik har jag inte särskilt mycket att tillföra. Att låtsas är inte min grej och heller ingen idé. Så jag ligger lågt. Det är en klok strategi eftersom jag inte kan bidra med några vettiga åsikter.
Det är en strategi som fler borde anamma.
Som krönikör och professionell tyckare sticker jag förvisso ut hakan i en rad olika ämnen, men en god vana är att ägna sig åt research så att man åtminstone kan motivera varför och argumentera för en ståndpunkt. I många ämnen är det dessutom möjligt att peka på kalla fakta.
Fakta är i och för sig ingenting som biter på redan frälsta eller på personer som snöat in på någon -ism. De har helt enkelt dragit ur sladden, spärrat hårddisken och när de borde lyssna skriksjunger de lalalala och håller händerna hårt för öronen.
Du kan argumentera dig blå och lägga fram övertygande bevisning, men har man bestämt sig för att jorden är platt, ja, då jävlar är den platt. Visst kan det vara roande, men ganska tröttsamt också. Slutsatsen är väl att det är idiotiskt att slösa bort tid på stollar.
Det här skriver jag inte för att folk i gemen ska tycka som jag. Det vore i och för sig både rätt och riktigt, men usch så trist. Låt mig ta ett exempel från köksregionerna. I lördagens PT skrev Mari Gustavsson ett par intressanta artiklar om konsten att tillaga kött.
Jag är förvisso en glad amatör vid spisen, men jag kan bara hålla med. Kött som är stekt well done är en styggelse. Det är helt enkelt ett felaktigt sätt att tillreda kött. Stopp där, jag vet, folk som steker oxfilén till en skosula får givetvis tycka att det är jättegott.
Men det är ändå fel. På samma sätt som det är fel att koka grönsaker så att de blir sladdriga eller att överkoka pasta så att det blir degigt.
Det är knappast en slump att restaurangkedjan Texas Longhorn skriver i menyn "Please note that we are not responsible for steaks ordered well done".
VM i längdskidor pågår som bäst och det går väl så där för våra svenska skidhjältar. Tre silver så här långt är inte fy skam, men vi hoppas på en riktig bragd innan veckan är slut. Kanske kan herrarna leverera på stafetten i dag.
Inget ont om våra grannar i väst, men jag ser rött. Det är lite väl mycket Norge, Norge, Norge. Och inte lär det bero på dopning. För norska och svenska skidlöpare är ju bättre människor än alla andra. Vi dopar oss inte. Aldrig i livet.
Det finns kanske anledning att kritisera Uppdrag Gransknings kartläggning av de höga blodvärdena på 90-talet, men i mina ögon var det än mer uppseendeväckande att tvingas lyssna till de svenska och norska försvarstalen. Kategoriskt viftade de bort alla misstankar om blodtransfusioner och Epo.
Det finns givetvis flera förklaringar till höga blodvärden och det är möjligt att testerna vid det finska wc-loppet 1997 inte var tillförlitliga, men det går inte att blunda för det uppenbara. Under hela 90-talet steg blodvärdena brant för att kulminera vid millennieskiftet. Därefter sjönk snittvärdena drastiskt till mer normala värden.
En märklig slump? Nej, det var då det blev möjligt att avslöja Epodopning. End of story.