Hälsningsfraser finns det ett antal. Den här till exempel “Hej! Annars då?” Ja, jag har just fått p-böter, bankkontot tömt av bedragare, pålurad ett dyrt mobilabbonemang med evig bindningstid, brutit lårbenshalsen, blivit av med hunden och huset har brunnit ner till grunden. “Oj då! Men annars då?” Jo tack, annars är det bra.
En annan rätt vanlig variant är den här: “Tjenare! Lev du?!” Just den skulle jag ha kunnat ställa till Gustav Mandelmann om tillfälle givits. Honom var det synd om. Trodde han var döende. Utifrån rubriker i kvällspressen. Han hade utvecklat artros efter att ha anfallits av en getabock och hans mamma dött.
Hur just det sistnämnda påverkat artrosen är oklart, men Mandelmann var ledsen och saknade sin mamma och det kan jag förstå. Föräldrar ska inte dö. Det är ofint. Hur som helst blev det operation och det onda än värre, men Mandelmanns är äkta artister och ställer inte in. Vi fick ännu en säsong med det nästan outhärdligt lyckliga, positiva rara paret. Förmodligen från en annan planet.
De flesta sjuka som det är synd om, är det synd om för att de inte får någon operation. Eller ens träffa en doktor. Hur ont de än har. Vårdplatserna är för få och de som ändå pulas in i någon korridor har läkarna inte tid med. Anhörigas skildringar av besök på akuten med gamla sjuka pappa är rena science fiction-historierna. Men det är inte science fiction. Det är verklighet. Norrbotten är knappast någon fredad zon. Också här händer det, eller snarare händer det inte, saker inom vården som platsar på löpsedeln. Och har man kommit dit, har man kommit långt. Somliga kommer ingenstans. Blir bara liggande.
Nu vet jag varför Gustav Mandelmann är så himla lycklig. Därför att han hoppade av läkarutbildningen och blev bonde istället. Han gick där i sjukhuskorridoren och vantrivdes. Genom en fönsterruta såg han trädgårdsmästaren som klippte gräs och häckar, avundades och tänkte att det är ju där jag vill vara! Ute i naturen! Och så blev han bonde på Österlen. En lycklig man.
Jag förstår också det. Ingenting är bättre för själen än att få stoppa ner händerna i jorden, rensa ogräs och plantera. Du blir skitig utvärtes, men renad invärtes och att fötterna vid säsongens slut måste sättas i huskuren klorin och bikarbonat för att du ska våga visa upp dig för den där doktorn du äntligen ska få träffa, är bara en lätt biverkning. Och doktorn, som inte är Mandelmann, säger “Hej! Lever du?!” Mmm.