Är du rädd för att bli gammal?
Frågan kommer så plötsligt och min första instinkt är att svara något i stil med "nej, det är livets gång" eller "nej, oj så skönt att bli pensionär och få ägna sig åt intressen och nöjen".
Men det slår mig lika hårt som en cover av Laleh att jag visst är rädd för att bli gammal. Jag inser att min pension kommer att vara högst medioker och det är en trist insikt. Än värre är tanken på att tvingas tyna bort på något äldreboende. Det skrämmer skiten ur mig.
Jag påstår inte att äldrevården i Piteå är särskilt dålig, men med tanke på de ekonomiska realiteterna i det här landet så är risken påtaglig att den är det om 25 år.
Att i lämplig ålder dö i steget medan man fortfarande är hyfsat vital får väl ses som en from önskan. Garnera det med lite tillskott i kassan så är rädslan för ålderdomen inte alls lika påtaglig.
Det där kan väl placeras i facket önskedrömmar, men jag tror att vi människor lever ganska högt på just drömmar. Det är det som håller oss uppe. Jag kan avundas dem som säger sig ha allt de vill och hävdar att de levt sitt liv exakt som de önskat göra. Det är fan värt en liten applåd.
Själv är jag nog lite för lagd åt existensiella grubblerier för att platsa på listan "vi som är de lyckade jävlarna". Låter jag bitter? Äh! Det är bara att gå på och svälja att det inte finns någon gud. Det är bara du och livets mening, så varför sky döden.
Det är sådant man kan halka in på när man sitter i en ödsligt belägen stuga med vänner. Ingen snö och hade det inte varit för stjärnorna och den nästan fulla månen så hade det varit svart som insidan av en kolsäck.
Vi går ut i natten och tar oss till den lilla tjärnen på höjden. Det är blankis utan knak och vi glider fram i månljuset. Skridskor hade fullbordat upplevelsen.
Läser Leif GW Perssons memoarer "Gustavs grabb" och slås av att här har vi en man som börjar bli gammal. Jag vet inte om mannen, myten förbereder sin hädanfärd, men med senaste romanen "Den döende detektiven" och nu memoarer kan man undra.
Persson gör klart i introt att det är hans minnesbilder och att det kan spela honom spratt emellanåt. Jag hittar tämligen omgående minnen som inte kan överensstämma med verkligheten.
Persson (född 1945) är i 18-årsåldern och har blivit bästis med Gröna Lunds arvinge. Från orkesterdiket ser han The Beatles och Elton John. Eller inte!
Sant är att The Beatles gästade Sverige i oktober 1963 och gjorde ett framträdande på Arenateatern, men inte på Stora scenen. Beträffande Elton John debuterade han på skiva först 1969.
Dessutom hävdar den gode Persson att Rolling Stones skulle spela, men blev stoppade redan i tullen för att de var så drogade. Eller inte!
Så är det med minnen och Leif GW Persson skriver trots allt lättsamt om en tämligen bekymmersfri barndom och en klassresa som sträcker sig från identifikation med arbetarpappan till de högsta akademiska höjderna.
I morgon ska jag se Great Gig tackla en av världens största artister, Bruce Springsteen. Förhoppningsvis har de tagit sig an låtvalet med största omsorg.