Det är inte utan att man känner sig lite matt. Det kanske är årstiden. Sommarens hormonuppsving får lämna plats för höstdimman. Serotonin-nivåerna sjunker. Det är med sommaren som vilket annat rus som helst: baksmällan är proportionerlig till mängden glädje man hängivit sig åt. Därför känner man sig alltid lite dum när sommaren är över. Att hänge sig åt något kommer alltid med en viss genans när man vaknar upp och undrar vad man egentligen var så jävla glad över.
Men alla är inte ledsna bara för att sommaren är över. Ebba Busch går på kändisfester mellan utspelen om att fälla regeringen. Kramar och bubbel, mitt i pandemin. Klart man får tåla lite kritik om man ska kramas, men Ebba verkar glad ändå. Var den här incestuösa barbackaridningen mellan politiker och influencers ska sluta torde väl vara uppenbart, men ironin ligger ju i att det är just Kristdemokraternas partiledare som sätter tonen för framtidens politik. Man verkar inte behöva vara bakåtsträvare bara för att man är konservativ. ”O tempora, o mores”, som Cicero sade, men för KD och Ebba klingar nog Shakespeare's ”O brave new world” mer korrekt. Även på hösten kan man visst vara optimist, och det här med att agera föredömligt exempel är tydligen mer bakåtsträvande än vad till och med KD:s toppnamn klarar av.
Annars då? Kanske är det ett ålderstecken att Nobelpriserna passerat mig mer eller mindre obemärkt. Åtminstone de priser jag tidigare brydde mig om (i.e. litteraturpriset). Nu blir jag mer entusiastisk över fysik- och kemipriserna. Svarta hål är som bekant coola, och att de uppmärksammas på bred front i årets fysikpris är kul. På kemifronten uppmärksammas genmodifikationsverktyget Crispr-Cas9, vilket är en enorm milstolpe. Kul också att det är flera kvinnor som belönas för vad som, det är min tro, kommer att gå till historien som en av de viktigaste vetenskapliga upptäckterna någonsin.
Vad gäller litteraturpriset har jag faktiskt ingen aning om vem pristagaren Louise Glück är (vilken skräll…). Jag borde väl kanske känna mig mer entusiastisk över att ta mig an denna för mig obekanta skatt av gamla grekiska referenser, men jag vet inte. Svenska Akademiens fall gör sig fortfarande påmint, och priset känns ungefär lika tidsenligt som Ebba Buschs coronakramar. Men barnen har som bekant ingen skuld i föräldrarnas brott (om vi nu inte tar arvssynden i beaktande). Till bokhandeln hittar jag även i dimman.