Gångvägen mot Oppundavägen går från tunnelbanan i Svedmyra och upp genom skogen. Jag är i Stockholm och ska besöka min ex -granne Robert. På toppen av krönet ligger min gamla andrahandslägenhet.
Robert är i 60-årsåldern och brukade samla på klockor. Efter en hjärnblödning fick han problem med minnet. Han bar alltid på en minnesbok där han skrev upp saker han ville minnas. I sin lägenhet sparade han på gamla prylar som ingen ville ha och ibland lånade jag honom en hundring eller två. Vi pratade och blev vänner i en stad där ingen känner någon. Under sömnlösa nätter låg jag på min soffa och lyssnade på Roberts klockor som slog genom väggen.
Jag var 22 år och allting var svårt. Brustna illusioner och krossade speglar, naiva förhoppningar och pinsamma fel. Febriga nätter och regniga dagar. Väskor och ett tunnelbanekort, ett tv-uttag utan tv, en panikartad längtan utan mål. Med facit i hand gjorde jag så många fel. Onödiga ord, förslösade chanser, brustna relationer och plåstrade sår. Jag gjorde om för att göra rätt men allt blev ändå bara fel. Kvar blev en ensamhet som inte var ny men som aldrig försvann. I min svarthyrda tvåa klistrade jag upp mina brister som små klistermärken på väggen och lyssnade på Roberts klockor när natten aldrig ville ta slut. Klockslag på klockslag i osynk med varandra, en ojämn puls i otakt med tiden.
Så länge jag minns har jag dragits med känslan av att livet är något som händer för andra. Förvecklingar och draman, möten och känslor, strävan och jobb, relationer som blommar och vissnar, kärlek och hund och Volvo och barn. Allt verkar viktigt men ingenting fastnar. Allting glider undan som vatten mellan hoppressade fingrar. Ibland tänker jag att något viktigt i mig nog blev kvar där på soffan, fångat i en sömnlös natt utan morgon.
Nu går jag här i backen mot Oppundavägen och minnen från ett gammalt liv kommer tillbaka. Jag följer ett spår av drömmar och blod. Solen skiner men luften är kall. Enskede ser annorlunda ut. Nya hus, nyproduktioner. Torget ligger i skugga. I min gamla lägenhet står en krukväxt i fönstret tillsammans med en lampa som inte lyser.
Jag ringer på dörren i uppgången bredvid den som var min. Jag ringer och ringer men ingen kommer och öppnar. Robert är inte hemma. När jag slutligen vänder mig om för att gå hör jag hans gamla klockor börja slå. Osynkade slag i otakt med tiden.