Tredje gången gillt. Det låter så slutgiltigt. Som ett olycksbådande måste. Nu eller aldrig. Vinna eller försvinna.
Jag menar, vem bryr sig om silver. Särskilt i guldstaden Skellefteå.
Det är alltså dags för guld.
Guld för AIK! Det enda AIK jag bryr mig om. Skellefteå AIK.
Att resan dit kommer att bli tuff är nog de flesta överens om.
Det är 35 år sedan Skellefteå AIK vann SM-guld senast. Första finalmatchen förlorade vi mot det där andra AIK med 1-5. I returen på hemmaplan den 2 april var jag på plats och trängdes på den knökfulla läktaren.
Snett nedanför såg jag härföraren Hardy Nilsson leda och mana på laget. Hårde Hardy hade för övrigt redan innan finalen deklarerat att det var Skellefteå AIK som skulle ta hem SM-bucklan.
Det blev 5-2 inför en euforisk hemmapublik och i den avgörande matchen på neutral plan tryckte Lasse Nyström in avgörande 4-3 efter 11.05 i den tredje perioden. Segermålet kom efter en fullkomlig utskåpning de första tio minuterna i sista perioden.
Förstakedjan med Hardy Nilsson, Martin Karlsson och Per "måltjuven" Johansson gjorde hela 81 mål i grundserien och spelade givetvis en viktig roll i slutspelet. Men störst av alla var backen Göran Lindblom som i överlägsen stil vann hela slutspelets poängliga (5+4) och krönte säsongen med en plats i VM-laget.
Klart man kan leva på sånt. Länge! Men inte hur länge som helst. Det är dags för guld igen.
Men varför inte Luleå, Carlsson? Du är ju norrbottning och närmast skyldig att hålla på länets stolthet, Luleå Hockey.
Idag är jag tämligen välvilligt inställd till hasafötterna och unnar absolut laget ett silver.
Värre var det på 70-talet. Då bodde jag i Boden och derbyna (här pratar vi om riktiga derbyn) mot Luleå i division 2 (dåtidens näst högsta serie) var drabbningar fyllda av känslor som inte saknade någonting. Det spelade ingen större roll hur det gick för BBK i serien bara laget lyckades spöa skiten av Luleå eller Groko som laget hette säsongen 1977-78.
Groko! Vi tyckte till och med synd om Luleås supportrar. Tänk dig själv att tvingas skrika "Groko, Groko, Groko". Det kan behövas läkarhjälp för mindre.
Tyvärr tror jag att BBK förlorade båda matcherna mot Grokoiterna den säsongen, men som vi "hatade" de ruffiga bröderna Edström.
Nej, att hålla på Luleå var inget alternativ ens när laget lämnade Boden bakom sig och gick till elitserien. Självfallet höll jag på Luleå mot söderlagen och jag såg några matcher på Hovet när de mötte AIK (det där andra) och Djurgården.
Och jag är glad att Luleå fick prova vinna SM-guld 1996.
Riktigt roligt. Men där får det räcka.
I dag spelas första matchen och redan i morgon spelas nästa. Det är upplagt för tidernas hockeyfest här i norr. I Piteå som ligger i ingenmansland är vi inte så noga med länsgränser. Många håller på Luleå, men runt 40 procent sägs ha sitt hjärta söderut.
Att försöka tippa den här finalserien känns närmast hopplöst. Det kan sluta hur som helst. Klart är att båda lagen är lagmaskiner där individen offrar sig för helheten. Luleå har sett ruggigt starka ut och det är inte utan oro som jag ska se matcherna.
Samtidigt känner jag ett lugn och en glädje när jag tänker på Skellefteås alla unga spelare som fått chansen och också levererar. Om bara Bud Holloway och resten av förstakedjan kommer i gång så borde det räcka hela vägen.
Ödesdigert eller inte, men tredje gången gillt. Det är nu som silver ska förvandlas till guld. Jag tippar med känslan och hjärtat. 4-2 till Skellefteå AIK.