Ett år med coronapandemin och för första gången på länge stannar jag upp och tänker på tid. Om vad det innebär att vilja vara i tiden. Och att inte vilja det.
Ungdomar har ingen respekt för tid. De har för mycket av den. Samtidigt är det ungdomar, mer än någon annan åldersgrupp, som är ett med tiden. Som ung har man en intuitiv känsla för vad som är ”nu”. Trender, subkulturer, moden, teknologi - alla dessa saker som definieras av sin tillfällighet drivs på av ungdomen. Kanske för att just ungdomar, i brist på perspektiv och med odödligheten i blodet, lever i en mer abstrakt känsla för tid. När man är ung pressas tiden ihop till en evig nutid, ett aldrig avtagande ögonblick som sträcks ut åt alla håll. Det är därför ungdomar framstår som stressade. När allt är ett enda ”nu” finns det ingen anledning till tålamod. Självklart förstår även ungdomar att tid finns. De förstår koncept som ”övre medelåldern” och talesätt såsom ”tiden rinner mellan fingrarna”. Men det är en sak att förstå dem och en helt annan att känna dem.
Liksom alla andra ungdomar trodde jag att jag förstod tiden. Jag befann mig i den. Liksom så många andra längtade jag efter att vara i tidens mitt. Jag ville vara ”där det händer”. Tid och geografi flöt ihop. Det är ironiskt att just ungdomar, mer än andra, intuitivt förstår Einsteins koncept ”rumtid” – att tid och rum är samma sak och oskiljaktiga från varandra. Därför längtar många ungdomar till centrum. Till pulsen. Det gjorde jag med.
Coronapandemin har gjort något med tiden. Ungdomen är tillfälligt inställd och för första gången på länge tror jag att även de unga förstår tid. Inte som ett abstrakt, intellektuellt fenomen, utan som något som faktiskt händer. Något som inverkar på oss och som tar något ifrån oss. Det är tråkigt, för det hör ungdomen till att negligera begreppet tid. Det är, och ska vara, ungdomens privilegium att få uppleva det förblindande ruset av att vara ett med tiden. Det är ur det ruset som framtiden hämtar sin tilltro till sig själv.
Tiden springer bokstavligen ifatt oss och ifrån oss. Det var först när jag passerade 30 som tiden blev verklig. Nu känner jag inget större behov av att vara i ungdomens ständiga nu. Jag längtar inte längre till centrum och pulsen förefaller mer och mer som en synonym för huvudvärk. Coronapandemin har fått ungdomarna att bli uppmärksamma på tiden. Samma pandemi har fått mig att, åtminstone för en stund, glömma bort den.