Samhällsnödvändiga, de som vårdar, omsorgar och håller rent, kan inte jobba hemifrån. De tillhör frontlinjen i kriget mot Coronan, för att med risk för det egna, och ofta mot knapp betalning, rädda andras liv.
Den som i likhet med Spalten tillhör de privilegierade, isolerade och inte fullt så samhällsnödvändiga, kan däremot jobba hemifrån. Dessutom, på grund av isoleringen och en viss tristess, ta itu med sånt du annars rymmer ifrån. Städa under badkaret. Exempelvis. Eller attackera strumplådan och äntligen förmå dig att slänga alla ensamma sockor vars partner snurrar omkring i universum och alla sockor en frihetslängtande stortå gnagt hål på.
I garderoben hänger “skeletten” tätt. Utrensning! Äntligen ska den bli av. Skänka, slänga och för säkerhets skull bränna, för då kan man inte ångra sig. Gör upp en liten våreld i ett hörn av trädgården och grilla korv medan du tar ett sista farväl av Gunilla Ponten-byxan du aldrig fått på dig eller smuggla med de uttjänta, oanvändbara till någon majbrasa. OBS! Bara om du har tillstånd att vistas ute. Annars får det bli hembränt.
Baka kakor är en annan verksamhet att återuppta nu när du är bannlyst från godisbutiken. Chokladbollar, hallongrottor, drömmar och annat smarrigt. Helt nödvändigt för att mata hjärnans grå celler som drivs med socker.
Och så alla papper och diverse som lagts åt sidan för åtgärd i en fjärran framtid. En medlem i Riskgruppen tror att sonens rädsla för att Coronasmitta beror på att han är skräckslagen inför tanken att tvingas ta sig an allt som denna ekorre i mänsklig gestaltning samlat på sig.
Privilegierad ja, men ändå i behov av tröst och här träder närheten till kylskåpet in. Närhelst du känner dig sugen kan du göra en expedition till kylen. Och sugen blir du väldigt ofta. Varje projekt måste avbrytas med jämna mellanrum för att tillföra kroppen energi. Att fatta beslut om huruvida gamla foton och julkort ska sparas till eftervärlden tar mer energi än att gräva ett störreaktigt dike.
Närheten till det ätbara medför vissa biverkningar. När våren kommer och Coronan drar sig tillbaka är det ingen mager, utsvulten nalle som stapplar ut ur idet. Det är en välgödd, litet galen, (man blir det av isolering säger psykdoktorn) sjuttiplussare som blivit ännu mer plus på mer än ett sätt, och knappt tar sig ut genom dörren.
Va? Jobbet? Ja, självklart. Det fixas någonstans mellan strumpsorteringen och fjärde mellanmålet.