I barndomen var julafton årets absolut största dag. Jag minns att jag ofta kräktes av nervositet i mitt uppjagade tillstånd i väntan på Tomten. Under granen som var pyntad med blänkande pumlor, girlanger, kulörta lampor och med en stjärna i toppen hägrade paketen.
En poäng i vår familj var att pappa alltid klädde granen sent på kvällen före julafton. Vi barn möttes alltså av den hänförande uppenbarelsen på morgonen när vi nappade åt oss varsin röd strumpa med en liten morgonklapp i.
På kvällen kom Tomten, konstigt nog alltid när pappa gick ut för att köpa kvällstidningen. Det var aldrig tal om något överflöd, men alltid dolde sig någon efterlängtad leksak i något av de hårda paketen. De mjuka paketen och de med välmenande, men för ett barn ovidkommande, innehåll öppnades hastigt och pliktskyldigt.
Efteråt en känsla av vemod. En julafton kan vara en enda lång väntan bara för att sedan vara över. En dyster strof från en sorgsen sång av Kent, ett hastigt tankestråk av att något saknas, en baksmälla utan sprit. Bara ett år kvar till nästa jul.
I tonåren och under de första vuxenåren förlorade julafton den magiska glansen. Visst var det mysigt att träffa släkt och vänner. Att äta lite för mycket och unna sig en god drink. Att utbyta en eller annan julklapp. Men inte mycket mer än så. Ja, förstås, Kalle fortsatte att inneha någon slags helig status. Det var inte tal om att missa denna animerade gemenskap.
När mina egna barn var små blev julfirandet viktigare igen. Ambitionen var att ge barnen glädje och en känsla av magi. Jag tror vi lyckades rätt bra.
Fast det finns skillnader mellan mina barndomsjular och mina barns. Tveklöst dyrare julklappar, om än det aldrig varit tal om några hysteriska övertoner. En annan viktig skillnad är synen på överflöd. I min barndom var läsk och godis sällsynt och därmed efterlängtat och åtråvärt. Vid jul var det enda gången som vi barn fick dricka läsk i mer eller mindre obegränsad mängd. Och som man drack julmust. I dag dricker barn generellt läsk i helt andra kvantiteter. En 33:a på 60-talet är en 1,5 liters petflaska i dag.
Och Kalle Anka, detta sorgebarn. I dag sitter vi vuxna tvångsmässigt i tv-soffan när klockan slår tre och vi ropar nästan desperat efter barnen som pliktskyldigt tittar på Jultomtens verkstad, Askungen och dvärgarnas party.
"Vi kommer, pappa, ta det lugnt".
Ha, inte kommer de. Det ska zappas och zippas, bloggas och ansiktsbokas och surfas fram i maskinernas förlovade land. Jag borde införa mobil- och datorförbud på julafton. Tänk om jag skulle föreslå det? Fast då får man väl fira jul ensam. Hustrun är ju också rätt på när det gäller.
I dag är mina barn stora och alla kommer hem till jul. Det är klart att det är en smula högtravande, men som pappa tycker jag att det är den bästa julklappen. Familjen samlad. Don Corleone kan markera sin status som patriark.
Eh, visst, jag fantiserar. Man får vara glad om man får bestämma över färgen på pappret på dass. Och kanske, kanske har de tålamod att lyssna på en stunds högläsning.
Men allsång blir det. Det har jag bestämt.
Var snälla mot varandra och ha en riktigt skön och God Jul.