Nu är det faktiskt killarnas tur

För ett tag sedan åkte jag och mina bästa vänner till en stuga över helgen. En av kvällarna började vi prata om Metoo, om hur rörelsen har hjälpt oss och så många andra, att förstå vad sexuella trakasserier egentligen är. Hur vi har börjat reflektera över våra liv och vad som har varit okej – och vad som inte har varit det.

Foto: PT

Krönika2021-06-26 06:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Kommer ni ihåg hur det var att gå till skolan i mjukisbyxor, frågade en av mina vänner, och jag kastades snabbt tillbaka till högstadiet. Visst var det så, att om man gick till skolan i mjukisbyxor så var risken stor att någon kille skulle dra ner dem. Oftast var det någon äldre kille och alltid inför en stor grupp. Vi tänkte aldrig på, att det ju inte var okej. I vår tonårsvärld var det snarare en bekräftelse på att man var populär.

Alla kvinnor jag känner har på något sätt blivit utsatta för sexuella trakasserier, utan att ibland ens förstå det. På skolan, jobbet, internet, i ung ålder och i vuxen ålder. Det spelar ingen roll, alla kvinnor har sina erfarenheter. Om det är något Metoo har hjälpt oss med, så är det att förstå just det. 

Och nu då, såhär fyra år efter Metoo? Vad gör vi nu, när vi alla bör veta bättre? Det tänkte jag bland annat på, när jag såg SVT-dokumentären Persona Non Grata med Soran Ismail. Jag skulle kunna prata om hur idiotisk dokumentären (om man ens får kalla den för det) är, men det var i synnerhet en situation som fastnade hos mig – nämligen när Ismails kompis, komikern Kristoffer Appelquist, säger att han inte ens vet vad Ismail stod anklagad för. 

Hur kommer det sig, att alla känner en kvinna som har blivit utsatt men ingen känner en förövare? Jo, för att killar är så oerhört duktiga på att hålla varandra om ryggen och så väldigt dåliga på att ifrågasätta sina kompisar. De orkar inte ens kolla upp vad deras kompisar står anklagade för. De säger inte ifrån när något händer i deras närhet, som inte är okej. De höjer inte rösten eller markerar. De tittar bort. Vill inte göra saker obekväma. De säger inte ifrån när deras kompisar drar ner mjukisbyxor på förbipasserande tjejer i korridoren, och de kollar inte ens upp vad deras kompisar står anklagade för i vuxen ålder.

Det måste väl ändå vara nästa steg, att ni killar börjar ställa krav på varandra. Att ni höjer rösten och säger ifrån – och inte tittar bort. Ni vet när något inte är okej, ni vet när gränsen passeras. Vi har berättat våra historier. Nu är det upp till er att kliva in, så att de inte behöver återupprepas.