Jag tänkte skriva något enkelt och fint om en liten vän som gått till den sista vilan. Det är bara några timmar sedan hon lugnt och stilla somnade in när jag skriver detta. Det är ingen lätt sak, känslorna tumlar runt och tårarna kommer och går.
Vi fick nästan tio år, men när hälsan sviker så kommer punkten då det inte längre går. Att ha makt över liv och död är ett tungt ansvar, så oerhört svårt, men trots det ett ansvar som man inte kan smita undan ifrån.
Tusenskönan Daisy, Hon Som Bestämmer, förvandlades på några få månader från en pigg och för den delen bossig fransyska till en avmagrad och sjuklig liten tjej. Otaliga veterinärbesök, men bara sämre värden och när veterinären säger att hon förmodligen har ont och att vi bör tänka på slutet så finns det ingen återvändo.
Det är självfallet många andra, kanske just du, som har tvingats ta det ansvaret när den mest trofasta vännen inte längre orkat. Då vet du också hur outsägligt sorgligt det är att skiljas.
Daisy var en stor personlighet, men den bossiga sidan var väl inte det roligaste personlighetsdraget. Skällig och småilsken mot andra hundar. En gång fick hon en stackars grand danois att darra av rädsla.
Hemmavid skulle det vara lugn och ro. Att springa runt eller dansa var strängt förbjudet. Ibland skojade jag och sa att hennes mamma måste ha varit hardcore–laestadian och pappan ordningsvakt.
Men hon var självfallet så mycket mer. Kärvänlig och kelsjuk. Pigg och oerhört stark trots sin relativa litenhet. Det blev många vandringar i skog och mark med henne som given ledarhund.
Och matglad! Den tjejen gillade att äta. Både mat och sånt som skogen kunde erbjuda. Hon åt banne mig allt och hennes inbyggda matklocka var inställd på 08.00 och 17.00. Förseningar gillades inte.
Och hennes ögon! Hon sökte verkligen ögonkontakt, men vad hon ville var inte alltid så lätt att veta. Ja, den uppfordrande blicken som sa "klia mig, slav" förstod jag och om inte så använde hon tassen för att leda min hand rätt.
Bara en hund, visst, men också en familjemedlem och en kär vän som alltid fanns där som sällskap och tröst. Vem ska nu värma mina ben i tv-soffan när vintern rasar utanför? Vem ska jag nu prata med när ingen annan hör? Och vem ska nu agera assistent när jag lagar mat?
Just nu är det outhärdligt ledsamt och ingen kan ersätta Daisy, men vi har tack och lov en annan liten vän kvar som värmer våra hjärtan.