Ja, visst, så klart, jag är fullt medveten om att det finns väldigt mycket som är betydligt värre. Men, en släng av vinterkräksjuka kan trots allt slå undan benen på oss ömkliga varelser.
Jag har själv fått för mig att jag är immun mot vinterkräksjuka. Här kan det vara på sin plats att konstatera att 20 procent av befolkningen faktiskt är det. Det beror på en tacknämlig genvariant.
En genvariant som jag alltså trott mig haft. I ett samtal för en dryg vecka sedan torgförde jag detta och sedan var det inte mer med den saken. Trodde jag!
Det är här det där med karman kommer in. Ett dygn senare vaknade jag nämligen vid fyratiden på morgonen med obehagliga känslor i magregionen. Det blev inledningen på ett veritabelt helvete. Kaskadspyor och rännskit avlöste varandra under ett par kaotiska dygn. Det kändes som att dö en smula.
Tänk om det var något allvarligare? Borde jag inte ringa doktorn? Det gjorde jag inte och när den värsta pärsen lagt sig kunde jag till och med läsa lite bok. Som av en slump fastnade mina ögon på en aforism om livet och döden. Det var så vackert.
"Våra liv är inte mer än en fågel som flyger in genom ett upplyst fönster och sedan försvinner ut i mörkret igen."
Det kunde ha varit vad någon sa över en sista öl på krogen, men enligt författaren var det en buddhistmunk som sa det för 800 år sedan. Låter väl troligare. Hur som helst en träffande metafor över våra korta liv.
Långa nog, kanske du tycker, men med stigande ålder blir insikten att tiden till att en flyger ut i mörkret blir allt kortare.
Samtidigt, vår vän munken hade en fortsättning som lyder; "Det viktiga är att vi inte orsakar smärta. Ett gott liv försvarar de svaga, och genom att göra det tänder det en lampa i mörkret som kommer att lysa under många kommande liv".
Poetisk livsvisdom, om du frågar mig, och det låter i all ödmjukhet som något värt att ta fasta på. Nej, jag tillber inga gudar och har inte blivit religiös på gamla där. Inte ens vinterkräksjukan kunde frälsa mig, men jag är mycket hellre godhetsknarkare än hatpredikant.
Är det lätt att vara god? Jag tror inte det, om än vi säkert är många som försöker vara hyggliga. Det är först när saker ställs på sin spets som vi vet.
Vad var det för bok då? Conn Igguldens "Bågens mästare" om Djingis Khan. En bok som inte direkt genomsyras av "godhet".