I min ungdom jobbade jag några ljuva somrar på Piteå turistbyrå. Jag kan alltjämt längta tillbaka till den tiden, av så många anledningar, men det är en annan historia. Det var i alla fall så kul att sälja Piteå och Norrbotten till glesbygdtörstande turister från världens alla hörn och för en stund se det som jag tog för givet genom deras ögon.
En varm sommardag trillade ett sydfranskt par in på byrån och hade förälskat sig totalt i denna stad som på så många sätt påminde dem om Cannes. Jag nickade och log, trots att jag aldrig hade besökt den lilla Medelhavspärlan, men jag kunde inte låta bli att misstänka att de hade fått i sig en enhet eller två till lunchen. Som tjugoåring hade jag nog inte förmågan att se allt det där som de två fransoserna såg. Ungdomen har en tendens att se mer av det som inte är än det som faktiskt är.
Med åren kommer något annat smygande… Ett fluff av tacksamhet expanderar i själen och det är inte så konstigt. När vi åldras växer medvetenheten om hur mycket som faktiskt kan gå käpprätt åt pipan och så länge det inte är riktigt så illa är det bara att vara tacksam. För de stora, och kanske framför allt, för de små tingen.
Huruvida Piteå faktiskt liknar Cannes låter jag vara osagt eftersom jag fortfarande inte har satt min fot där, men nog kan man väl ana vissa likheter mellan isbanan på Nördfjärden och en strandpromenad i valfritt Medelhavsland? Väntan har varit lång och långa har även inläggen i diverse kommentarsfält på Facebook varit. Luleås bana öppnade ju nämligen innan jul, vilket har vredgat somliga. Få saker svider som när Lulebor ligger före. Hur som helst, för en vecka sedan var det fritt fram att ta en tur på isen, och trots den bistra temperaturen var vi många som inte kunde låta bli. Sällan har så många Fjällrävenjackor befunnit sig på samma lilla yta och sällan har jag sett så många hundar i tofflor, men glädjen hos flanörerna gick inte att ta miste på.
Maken och jag hade inte gått särskilt många meter innan vi mötte våra nyhitflyttade vänner och det är just precis det som är det briljanta med vår välskötta isbana. Plötsligt, när vintern är som mörkast och kallast, öppnas en portal till ett parallellt universum, där Piteå mirakulöst förvandlas till en Medelhavsstad. Vi kan samlas på ett ytterst begränsat område och det är i princip omöjligt att inte stöta på någon bekant för en stunds surrande – som vore vi sydeuropéer. Umgänget är av precis lagom lång norrbottnisk karaktär och nu är frågan bara var vi ska ses på samma sätt under sommarmånaderna. Har vi månne en bit central strandremsa att avvara?