Kärlek. Blommor. Romantiska middagar. Toastbröd i form av hjärtan. Jag vet inte. Blir på något vis obekväm och känner att det inte riktigt är min grej.
Dessutom är jag hellre den som skämmer bort än den som blir bortskämd. Tror många känner igen sig i det. Att tycka mest om att ge.
Min Anders har aldrig varit någon romantisk, svärmande blomkille. Någon som sitter på sin vita häst med sköld och mantel utanför fönstret och sjunger kärlekssånger.
Ibland har jag tråkat honom på skoj och påpekat att ”här får man köpa sina egna blommor”.
Men i ärlighetens namn finner jag det högst trivsamt att shoppa blommor till mitt eget hem. Dessutom kan jag välja de blommor jag mest tycker om.
.
För mig är romantik och kärlek något helt annat. Häromkvällen kom jag hem dödstrött efter en sen jobbkväll. Familjen hade ätit rester från påsken till middag. Jag hann tänka att jag skulle snabblaga något att äta innan läggdags, men såg en stekpanna med ett lock över på spisen.
Lyfte på locket. Där låg en perfekt omelett, som ”någon” vet att jag tycker så mycket om. Särskilt då jag måste äta middag sent.
Men en känsla av bomull i magen fick jag stupa i säng för en lång natts sömn. Det är fasen kärlek!
.
Att underlätta jobbiga ting är också kärlek, som att min man syr fast en saknad knapp i barnens jeans för att jag hatar att sy. Att jobba i ett team och växeldra beroende på energinivå. Att ge och ta. Kommunicera.
Att våga vara glad, stolt, ledsen och arg som ett bi. Det är kärlek för mig.
Klart att tända ljus och mysmiddag är gött! Men det är ju i vardagen vi befinner oss i huvudsak, inte utomlands på en kärleksweekend med allt inkluderat.
Jag säger inte att alla ska tycka så här, och jag vet att alla inte håller med. Men för mig är detta kärlek.
.
När jag var på gymmet tidigare i veckan kom det fram en man, som jag är lite bekant med. Han log mot mig och sa att han tyckte att jag var grym. Att jag blivit en framgångsrik skidåkare, som också driver eget företag och har två barn. "Hur hinner du med allt?", undrade han.
Jag blev så klart smickrad och nämnde att jag styr min egen tid. Tränar när jag vill och gör det jag älskar och brinner för.
Men det finns en annan faktor som gör att allt funkar så bra. Eller – att det funkar överhuvud taget. Ofta kallar jag honom surgubben eller säger att han är lejsam (ledsam på ren svenska). Det biter inte på honom. För han struntar i att jag tycker så.
Han passiv. Jag aktiv. Han bromsar och jag gasar bredvid. Han tyst och jag pladdrig. Han handlar i långkallingar och jag i neontights. Han säger ibland så få ord att jag tror han är deprimerad. Det är han i regel inte. Han är bara våldsamt olik mig.
.
Jag får gråta i surgubbens famn. Vi kramas i köket. Han ser mig när jag minst anar det. Låter mig fara fram och göra fel. Göra rätt. Men han finns alltid där och är den som jag dricker ett vinglas med på fredagskvällen. Det är han jag somnar i famnen hos.
Så mycket kärlek utan varken blommor eller presenter med guldsnören runt. Alla borde få ha en egen surgubbe nära.