1920 var vi cirka 1,86 miljarder sapiens på jorden. Många, absolut, men hundra år senare närmar vi oss åtta miljarder med stormsteg. Och fler kommer vi sannolikt att bli. Kanske över 13 miljarder år vid nästa sekelskifte. Det är en svindlande mängd och med tanke på att vi redan nu lever i en brytningstid så finns det fog att undra om jorden verkligen räcker till för alla dessa människor.
Och vi blir bara äldre. Inte bara i Sverige och resten av den rika världen. I fjol var det första gången i historien som det globalt fanns fler människor som var 65 plus än barn under fem år.

Prognosen för vår planet med tanke på den enorma befolkningsökningen får jag passa på. Däremot kan vi nog hålla de flesta ovanför svältgränsen. Men räcker det?
Jag lever i den rika världen och är bortskämt van med mat på bordet, ja, mycket, mycket mer än så. Det sitter aldrig fast och har vi inte pengar, ja, då lånar vi. Den rika världen lever som om varje dag är den sista och ständig tillväxt håller den hostande motorn igång.

Samtidigt i en annan del av världen. Snart tre miljarder kineser och indier i länder där många redan lyft sig från pottkanten. Andra länder i tredje världen vill också ha mer än bara en skål med ris. Miljarder människor strävar för att också få en anständig bit av kakan i en värld som redan lever över sina tillgångar. Kakan är väl redan uppäten två gånger om.

Eller ska vi fortsätta behålla den största delen av kakan själva och kasta smulorna som allmosor till de hungrande? Jag tror inte att den ekvationen går ihop. Det förstår kanske du också. På samma sätt som att det finns ett stopp för marknadsekonomin heliga graal, ständig tillväxt.
Men vi håller för ögon och öron. Vi kör så länge det går. Det är mänskligt, men hur mycket vi än låtsas som om ingenting har hänt så är vi bara i början.

Lägg till den globala klimatuppvärmningen. Hur stor eller liten mänsklig påverkan som är orsak kan vi fortsätta kivas om, men konsekvenserna kommer att bli stora. I vissa delar av världen närmast förödande.
Att varje människa drar sitt strå till stacken är bra, men det räcker inte långt. Och hur mycket än världens makthavare och ledande politiker omfamnar symbolpersonen Greta Thunberg så tror jag inte att de är förmögna att fatta de beslut som är nödvändiga.
Låter det som en dystopi? Well, jag har skrivit krönikan, men berättelsen är allas vårt ansvar.