Jag minns hur omtumlande det var den tredje dagen efter Olles ankomst trots att allt hade gått bra. De hormonella omställningarna i kroppen gjorde att känslorna inombords kändes dubbelt så starka och det var fantastiskt att äntligen få sitta med ännu ett barn i famnen att få älska. Men ändå så upplevde jag otillräcklighet jämtemot min dotter Elsa i förändringen. Omställningen i att gå från ett barn till två var ovan och som störst till en början då den nya lilla familjemedlemmen behövde massor av närhet, ammades för jämnan och kroppen var trött och lite sargad efter förlossningen. Jag minns hur jag satt i soffan med bebis i famnen och hörde hur Elsa och Mattias, barnens pappa, lekte i andra delen av huset. Hur ögonen tårades till tanken på att jag inte längre kunde vara henne nära så som jag brukade och att en ny fas i livet nu startat. Och samtidigt ett uns av skam kring hur jag kunde känna så när vi till synes hade det så bra.
Trots att övergången kring förändringen med familjens växande gått väldigt bra från alla familjens parter kan jag förstå min dotters längtan. För jag känner detsamma. Jag är tacksam över att hon kan uttrycka det som hon känner och jag förstår henne till fullo. Den har bara blivit åsidosatt, tiden då det är hon och jag. Det är dags att åter ge vår relation mer näring i stunder när det bara är vi. Det har glömts bort och jag har tänkt att hon har det så pass bra, då hon och hennes pappa fått ett än starkare band det senaste 1,5 året och vi alla dessutom är i varandras närhet stora delar av dagen.
Vid kvällsfikat berättar jag att jag också längtar efter att vara mer med henne och frågar vad hon önskar att vi ska göra. Hon svarar ”jag vill att vi har en tjejdag, bara du och jag. Vi ska plocka blommor, gå på utflykt och baka blåbärsmuffins”. Så får det bli.
Dagen efter när vi står vid vägkanten bland prästkragar och hundkäx så känner jag värdet av stunden tillsammans. Att få ge uppmärksamhet till nyfikna samtal och dela upplevelser. Jag inser att även om vår relation är bra så är den värd att lägga extra tid på för att fortsatt stå stark genom livets olika faser. Det är så lätt att ibland ta för givet det självklara.