”... och sist, men inte minst så har jag tänkt på framtiden. En himla läskig sak, som jag inte vet något om. Rätt vad det är så står jag där med resväskan i handen. Men vart ska jag? Vad lämnar jag? Och varför i hela fridens namn ska jag dit för? Nej, pick-och-pack-tankarna lämnar vi bakom oss ett bra tag till. 3Nu är det 14 april 2008 och jag har inte ens en resväska. Låt oss ha det så ett bra tag till.”
.
Jag läser min gamla blogg. För exakt tio år sedan skrev jag den där texten. Jag var då en sexton år gammal lillstinta som inte gjorde någonting annat än att hänga i stallet, plugga till samhällskunskapsprov, lyssna på Coldplay och som här: fundera på framtiden.
.
Det där pick-och-packet jag grubblade så mycket på kom till slut. Jag lämnade Arvidsjaur för sex år sedan. Resan rivstartade med en 65-liters ryggsäck och tolv länder i Europa och väl hemma hann jag knappt packa om så fortsatte den vidare. Mot Umeå. Ett nytt äventyr. Jag skulle bli journalist. Ända tills jag kom på att jag egentligen ville jobba med musik. Och så vidare igen. Flyttlasset till Nyköping. Sen till Stockholm. Andrahandslägenheterna och projektanställningarna som avlöste varandra och så alla avstickare däremellan. Ryggsäcken till Island. Göteborg. Texas. Bali. Åre. Hela tiden på väg. Mot nästa plats att förälska sig i. Nästa utmaning. Nästa sak att lära sig. Om världen. Om andra. Om sig själv. Framåt, framåt, framåt – alltid med siktet inställt på nästa kapitel i livet.
.
Jag är långt ifrån ensam om att uppleva mina early twenties på det här viset. I samma sekund som man kastar studentmössan ovanför huvudet så kastar man sig också besinningslöst ut på den vansinniga resan: livet. Plattan i mattan och full tank mot studier, resor, karriärer och andra drömmar. Nästa anhalt, nästa anhalt, nästa anhalt – i all evighet.
.
Tills det tar stopp.
.
När man har varit på väg framåt i sex år, så blir man rätt så jävla förvånad när man en dag sätter sig ner i soffan och helt plötsligt inte kan se längre än sin egen nästipp. Tanken är tom – i dubbel bemärkelse. Man vet inte vad man vill, man vet inte vad som är hemma, man vet inte vad som är nästa kapitel. När man för första gången på flera år inte har en aning om nästa anhalt, vad gör man då? Jag önskar att jag satt på alla svar. Men i brist på kunskap drar jag till med en gissning och den går såhär. När framåt, av olika anledningar, inte längre är ett alternativ. Varför inte prova bakåt?
.
Om några veckor åker jag tillbaka sex år i tiden och flyttar hem till Arvidsjaur i fyra månader. I väntan på att framtiden återigen ska uppenbara sig framför nästippen tänker jag göra precis just ingenting. För att citera en sextonåring jag en gång kände: pick-och-pack-tankarna lämnar vi bakom oss ett bra tag till.