Tre veckor senare och jag kastar mig ännu en gång över toalettstolen för att spy upp tandkräm. Jag kan knappt borsta tänderna längre, min annars absoluta favoritsyssla, på grund av alla gånger jag har spytt upp den där jävla tandkrämen. Jag spyr så pass mycket att det har bildats sår i halsen och det kommer blod.
När jag inte spyr, hulkar jag. Varenda lukt är som ett spjut mot magmunnen och jag måste gömma mig i buskar och hulka. Och jag är så trött. Jag somnar spontant lite när som helst och dimper rakt ner i jobbdatorns tangentbord. Tröttheten, jag har aldrig känt något liknande. Den är större än mig.
Efter vecka 15 börjar jag kunna borsta tänderna igen utan att spy (men blöder desto kraftigare från tandköttet, en mindre detalj) men istället har en liten, liten ilsken smärta planterats i min högra höft. Var välkomnade, foglossningar! Mitt skelett töjs alltså ut i realtid, det är det som händer.
Allt det här kallas för typiska gravidbesvär. Besvär. Något som kommer att gå över, så man ska inte gnälla så mycket. Tänk på slutresutatet, vad du får efteråt, envisas folk att säga till mig när jag väl berättar hur jag mår. Som om det ska hjälpa – både jag och Aron får ju ett barn efter all den här skiten och han måste inte dricka frön för att överhuvudtaget kunna gå på toaletten. Han ser inte ut som en prickigkorv i ansiktet på grund av all gravidacne och han somnar inte rakt ner i datorn.
Besvär. Ordet och hela inställningen är som en käftsmäll. Här kommer saker jag tycker är besvärliga: När mjölken är slut på morgonen. Inga tvättider i den gemensamma tvättstugan. En sten i skon.
Nej, det verkar som om graviditet och födande har ett kommunikationsproblem, som om det inte behövs forskas så mycket på, för det är ju just “besvär”, någonting som går över. Och att bära ett barn, det ju är ett mirakel. Någonting vackert och spirituellt, snarare än någonting fysiskt. Men vet ni, det känns oerhört fysiskt – och politiskt – att må såhär i flera månader och samtidigt tvingas fungera som vanligt. Det finns ingenting spirituellt i det. Ska vi förväntas att bara tuffa på som vanligt under allt det här? Det är ju ett skämt.