The Mariupol Museum of Local Lore tjänar nu som en illustration över en förlorad historia och en raserad värld. Museet var tillägnat regionens historia och har nu förstörts i bombningar av ryska styrkor. (TT)
Två år av covid-19 har avlösts av 72 dagar fullskaligt krig i Europa. Under två år fylldes nyheterna och sociala medier med skräckbilder från IVA och masktäckt vårdspersonal, bilder som vi trodde skulle definiera vår tid. Snabbt och kort är dock minnet. Nu fylls istället samma plattformar av bilder på bombade städer, mördade civila och camoklädda soldater. Olyckor kommer i par och döden sjunger duett.
Detta är inte vad vi behövde. Två års själadödande pandemi har kommit med ett högt pris för många. Död, förlust, arbetslöshet, konkurser, oro och rädsla. Nu möter vi en än mer påtaglig rädsla – rädslan för ett tredje världskrig. Denna rädsla är på sätt och vis mer påtaglig än under pandemin eftersom bomber och krig syns mer än virus. Krig kan inte stökas undan till avgränsade vårdinrättningar. Pandemier utspelar sig på sjukhus – krig på gator och torg. Det är en annan sorts rädsla, en annan skräck, en helt annorlunda ångest. Svampmolnets domedagslika bild väcks åter till liv i vårt kollektiva minne, visionen av atombombernas bibliska förödelse. Vi gick från en skräck till en annan – från det osynliga hotet till rädslan för världens bokstavliga undergång.
I två månader har jag följt kriget i min telefon. Bilder och filmer och rapporter och vittnesmål, det ena än värre än det andra. I digitaliseringens sköna nya värld spelas kriget upp live, komplett med alla dess visuella fasor men med avståndet som fördunklande skydd. Kriget har blivit reality-tv. Med förundran och skräck ser vi den gamla världen falla samman i realtid tillsammans med de städer som Ryssland jämnar med marken. Vi ser 80 år av inbillad humanism och utveckling lösas upp i våldtäkter, tortyr och mord på oskyldiga män, kvinnor och barn. Våra ekonomier faller sönder, finansmarknaderna rasar. Nya allianser står för dörren, nya tider väntar. Den värld vi trodde skulle återuppstå efter pandemin har kollapsat i en hög av bomber, eld och blod. Oavsett om kriget kommer till Sverige eller ej så kommer inget att bli som förr.
Vi vanliga dödliga får inte välja vilken tid vi ska leva vi. Vi kan däremot välja hur vi ska leva i de tider vi får. Nu är tiderna hårda. Efter covid-19 kom kriget. Vilan är inställd, historien kallar på oss igen. Under pandemin stod vår hälsa på spel. Nu är det vår frihet vi måste försvara. Devisen är densamma då som nu – vi måste hålla i och hålla ut. Fronten ligger i Ukraina, men kampen är också vår.
