Det är ingen tvekan om att Bob Dylan har haft stor betydelse i mitt liv. Nu tillber jag varken idoler eller gudar, men den mannen har i vart fall periodvis fungerat som en förebild. Förvisso är det främst musiken och texterna som attraherat mig, men hans envisa vilja att gå sina egna vägar och att strunta i omvärldens krav och förväntningar har också fascinerat.
Dylan har gett fingret åt andras krav och han har vägrat dansa efter någon annans pipa. Numera en sliten och märkt man, men fortfarande förmögen att skapa märgfylld musik med rötter i jordens salt. Gott så, men så reser karln till Kina.
Visst, det är många som blundar för den gamla kommunistdiktaturens övergrepp, men det är inte alla som låter myndigheterna granska låtlistan. Som en hund låter Dylan sig hunsas och väljer bort icke önskvärda låtar. Men spelningen lär ha varit lyckad.
Bob Dylan har tidigare visat att han är till salu, men även om han vägrar vara ett moraliskt rättesnöre för tillbedjarna så borde den gamle provokatören känna när gränsen är nådd. Dylan skulle givetvis ha visat sitt oberoende genom att under konserten exempelvis spela "Hurricane" (handlar om boxaren Rubin Carter som förmodligen dömdes oskyldig till mord) och tillägna den Ai Weiwei, den kinesiska människorättsaktivisten som sitter fängslad på oklara grunder.
Där och då hade mister Dylan höjt sig till de nivåer han borde röra sig på. Nu nöjde han sig med att sälja sin själ till djävulen och sänka sig själv till en lite futtigare nivå. Kanske fattar han inte, kanske bryr han sig inte.
"Something is happening here, but you don’t know what it is / Do you, Mr.Dylan?"
Mina andra gamla husgudar, The Rolling Stones, har väl inte samma intellektuella status som Dylan och det är längesen de sålde ut sin rebelliska utanför-lagen-image. Ja, Keith Richards har väl alltid befunnit sig där, men Stones är blott och bart ett varumärke som är till salu. Förvisso med ett knippe av världshistoriens bästa rocklåtar i bagaget.
Men Dressmann! Varför? Jag har inget emot Dressmann, en stor del av min garderob kommer därifrån, men det känns ändå totalt galet. What´s next? Thåström och Ullared, Wiehe och Wallenberg?
Tyvärr, en t-shirt med Stonestryck är numera inte att tänka på.
Redan bluesmannen Robert Johnson lär ha sålt sig i korsningen mellan väg 61 och 49. Enligt legenden sålde han sig inte till Lidl, men väl till djävulen. Allt för att bli en rackare på att spela gitarr.
Legendstatusen är enorm, men hans liv blev kort och han om någon är väl första gäst på Club 27.
Att sälja sin själ till djävulen är ett återkommande tema i kulturen. Faust sålde sin till Mefistoteles i syfte att fullända sitt liv.
En sak som djävulen måste vara inblandad i är Pandoras Ikeareklam på Spotify. Pandora (någon som minns henne?) har sålt en gammal plastig eurodiscolåt till möbelhandlaren och det är väl i sak ingen ögonbrynshöjare, om det inte vore för att hon kraxar med i slutet. Det är så sjukt dåligt att jag så smått börjar undra om det är Pandora som är Mefistoteles.
Eller är det han som är Ingvar Kamprad?
"En del utav den kraft, vars lott är alltid vilja ont och alltid verka gott."
Själen ryser!