Att jag inte var helt genomsnäll hade tomtenisse inte riktigt kläm på. Till exempel att jag som sjuåring inte kunde motstå frestelsen att pilla upp en julklapp jag hittade undangömd på vindan.
Det visade sig vara en liten behändig docka och jag tänkte som så att julafton är flera dagar bort och det kan väl inte skada om hon får komma ut och leka en stund. Sedan la jag försiktigt tillbaka dockan i kartongen, snyggade till julpappret och smög iväg från brottsplatsen.
Skämdes gjorde jag. Förstod att jag låg på skitminus hos han ovan där, han som hade koll på allt. Det gjorda kunde inte göras ogjort och för att inte omgivningen skulle misstänka att jag och innehållet i julklappen redan bekantat oss visade jag upp en glädje- och överraskningsscen värdig en Oscar.
Mitt brott avslöjades aldrig, i alla fall sa ingen någonting, och i min aftonbön tackade jag Gud och lovade att aldrig, aldrig, aldrig göra om det. Ett löfte jag hållit.
Den julklappen minns jag väl, liksom den julafton då tomten kom med ett långt smalt paket: ett par längdåkningsskidor. Den gången var överraskningen inte spelad. Va! Så himla onödigt att lägga ut pengar på skidor till mig. Hur hade mina syskon kommit på den idén? För att inte göra dem besvikna, det fanns ändå något gott i deras hjärtan, la jag upp ett skidspår runt potatislandet och där tränade jag flitigt.
Någon Charlotte Kalla blev jag inte, men jag vann min klass i Markbygdens skolmästerskap. Guldmedaljen ligger väl bevarad i en ask i översta byrålådan.
Dockan och skidorna var minnesvärda, men den julklapp jag minns allra bäst och med särskild värme, av mer än ett skäl, var en tröja som min äldsta syster stickat. En “Eskimåtröja” i cerise med ett fantastiskt mönstrat ok i vitt och blått i olika nyanser, så vacker att jag genast drog den över huvudet. Eskimåtröjan var en nymodighet, ingen annan i byn hade en sådan, och det var inte till någon fördel. Att jag dessutom fått ett par gröna “kalasbyxor” (strumpbyxans föregångare) av en annan syster, som också hon tillfälligt återvänt från vida världen, förbättrade inte min situation. Eskimåtröja och gröna kalasbyxor. Jesus Amalia. Jag blev en främmande fågel. Spott och spe. Till sist tröttnade flockledaren, hon kanske fick egna kalasbyxor, och mitt stilbrott föll i glömska.
Idag är det svårt att sticka ut med något hemstickat. Så sticka vidare på Årets Julklapp och ha en alldeles fröjdefull jul.