Det är med sorg jag nyligen fick beskedet om att min vän Lawe Söderholm avlidit. Vi lärde känna varandra i och med en intervju jag gjorde med honom till PT:s kultursida för många år sedan. Han hade då avslutat den första delen i sin romanserie om Lisa och våldet mot kvinnor inom laestadianismen. Sedan dess har jag träffat honom många gånger, alltid på Västra kajen där han stod med sin husvagn. Det var en professionell relation på så sätt att vi träffades i jobbet, jag som journalist och han som författare. På vägen blev vi vänner. Det var en samtalets goda vänskap, baserad helt och hållet på vår ömsesidiga vilja att tala med och lyssna på varandra. Där satt vi med våra kaffekoppar, jag med mitt skrivblock och han med knäppta händer. Och vi diskuterade.
Lawe var en nyfiken man, en berest och beläst man. Han framhärdade i sin vilja att testa nya saker. När han plockade upp pennan var det av nyfikenhet, men också en utmaning. Hans dyslexi gjorde hans skoltid till ett helvete. Skrivandet blev en revansch, men inte driven av den bitterhet och ilska som många kan känna inför utstådda orättvisor. Det är här Lawe är en förebild. Lawe skrev inte med ilska. Tvärtom, han gjorde revanschen till en glädje. Han skrev inte för att vinna. Han skrev för att det var ett nöje att skriva, att kunna skriva. Genom att övervinna motgångarna fann han en passion, ett intresse. Hans böcker är delvis en karta över hans favoritplatser, ständigt i rörelse som han var. Romansviten om Lisa rör sig i många av hans favoritmiljöer: Norrbotten, Finland, Ryssland. Lisa har en verklig förlaga, en kvinna som Lawe kände. Orättvisorna hon upplevt blev återigen en brygga till revansch, en vilja att berätta. Att ge upprättelse.
Jag tror aldrig det är enkelt att bli gammal. På så sätt är det en konst. I sagorna är åldrandet som kärleken – den springer ur ett lyckotillstånd som varar i alla våra dagar. Verkligheten är inte som sagorna. Många blir bittra. Tidigare oförrätter växer, vårt biologiska sönderfall gör oss arga. Livet blir ett gift. Den enda boten mot att bli gammal är nyfikenhet. Att vara öppen för nya idéer och intressen. Att vilja se nya saker. Att lära till sista andetaget. Det gjorde Lawe Söderholm. Trots coronastängda gränser lyckades mannen ta sig över till campingen i Finland. Där dog han också, 83 år gammal, i rörelse in i det sista och på en plats han tyckte om. Det unnar jag min vän och förebild Lawe.