Utanför tågfönstret möter Norrland resten av Sverige. Vi befinner oss någonstans mellan Gävle och Sundsvall. Snöfläckarna försöker vinna mark över den gröna skogsmattan som tränger upp där solen vilat – bråkar om vem som ska ta mest plats. Våren möter vinter, norr möter söder – och här i mitten sitter jag, både geografiskt och själsligt.
Det är inte första gången jag sitter här. Jag tänker på vad som väntar framöver och konstaterar att det är långt ifrån den sista gången jag ska titta ut genom dessa fönster.
.
I två års tid har jag skrivit krönikor om att bo i Stockholm och längta hem till Norrbotten. Jag har skrivit om resorna upp och ner, om att ha ett långdistansförhållande med sig själv, att vara halv och inte höra hemma där man har sin adress. Men hur många krönikor kan man egentligen skriva om att bo i Stockholm och längta hem – innan den självklara frågan ekar från både familj, vänner och en själv.
.
Om du nu längtar så mycket.
Så mycket.
Varför flyttar du inte då?
.
Under de senaste fem åren har det härjat ett inbördeskrig i mitt inre – en olöslig konflikt i låst läge. Att vilja jobba med något som man bara kan jobba med i Stockholm. Att vilja bo på en plats som inte är Stockholm.
.
Länge, länge har jag kompromissat med geografin – pusslat med långhelger, semesterdagar och julledighet, tagit varje liten chans att vända hemåt för att överleva staden. En månad i Stockholm. En helg hemma. Brytas ner, byggas upp. Jag har fått jobba med mitt största intresse, men lagt avkall på min viktigaste plats. Ett yrke i musikbranschen, på bekostnad av Norrbotten.
Det har fungerat ett tag. Fem år, för att vara exakt. Men ungefär tjugo krönikor senare på samma ämne, står svaret tydligt. Jag kan inte skriva en enda text till om att längta hem. Min kvot är uppfylld. Här tar hyckleriet slut.
.
För kanske är det så att när man gjort avkall på något i så många år, som man också förtjänar några år av total medvind. Utanför tågfönstret möter Norrland resten av Sverige. Jag åker den här sträckan som så många gånger förut. Men från och med i slutet av maj, kommer jag åka den åt andra hållet.
Jag måste skriva det tre gånger för att jag ska begripa det: jag ska flytta hem, jag ska flytta hem, jag ska flytta hem. Och det sjukaste av allt – jag ska få fortsätta jobba med det jag gör i Stockholm, fast på distans.
Samma roll, samma bolag (och ja, det ska också läggas till för protokollets skull: samma bästa jävla chef som ser att man inte har något val och går med på att låta en av sina anställda sitta sjuttio mil från kontoret).
.
Så, från och med nu. Inga fler krönikor om att längta hem. Det här blir den sista – inte min sista, men på det temat. När solen vunnit över snön och våren över vintern, då ligger resten av Sverige bakom mig. Både geografiskt och själsligt.