Vaknar och käkar en stor frukost. Dricker mitt morgonkaffe och skjutsar barnen till skolan. Lägger mig en stund i sängen när jag kommer hem, dricker ytterligare en kopp kaffe och sticker i väg och tränar.
Kroppen känns glad och pratar på där ute i spåret. Stark mage och imponerande rygg. Det säger i alla fall min massör.
Armarna känns starka. Lungor stora som sopsäckar och ett hjärta som en oxe. Det högra benet kraftfullt och alert. Det vänstra stinker skit i min värld, men jag har valt att inte lägga särskilt mycket negativt krut på detta ben.
.
- - - - - - - - -
Tjurnacke och rygg som inte alltid passar i kvinnokläder.
- - - - - - - - -
.
Jag fokar inte ett skit på vad jag inte kan. Jag väljer att foka på det jag kan och är bra på. Min kropp och jag är oftast bästa kompisar och de sista åren har jag dessutom insett att den är klok som en bok och talar till mig när jag bara lyssnar. Den har fött två barn. Den har inga stora, fylliga bröst att tala om. Den har fula, men ruggigt stabila ankfötter. Magen fladdrar lite då jag hoppar. Eller vad det då är som rörs. Tjurnacke och rygg som inte alltid passar i kvinnokläder.
Men jag gillar den, med allt det där också. Det som är en del av mig. Det som är jag. Min kropp är min bästa, bästa vän!
.
Jag kan inte minnas att jag före 14-årsåldern någonsin reflekterat över min kropp och hur jag såg ut. Det var som det var och när jag tänker tillbaka så tror jag att jag nog var rätt belåten, eller i alla fall inte särskilt brydd.
Inte heller kan jag minnas att jag tänkte särskilt mycket på vad jag åt eller inte åt. Det var bara som det var.
Jag for runt som ett yrväder på min bockstyrade, blå cykel. Trampade överallt. Till skolan på Pitholm. Till kompisarna på Svartudden eller inne i stan. Bad sällan om skjuts, minns hur jag med bollen på pakethållaren cyklade till fotbollen i stan. Jag minns inte att det var ett problem, bara något jag gjorde och ville. Som alla andra antar jag. Livet lekte och jag och min kropp var bästa kompisar.
.
Men det fanns en tid då vi var bittra ovänner. Mycket ändrades under en kort tid. Bra blir sjukt dåligt. Jag är 16 år. Hela mitt liv och min identitet sätts i rejäl gungning. Jag sliter av ena korsbandet och skadar menisken i en fotbollslek på skolan, och tvingas sluta med fotbollen.
Mina föräldrar skiljer sig.
Jag blir för första gången dumpad av en kille som jag är kär i. Jag biter ihop och försöker fortsätta som att inget hänt. Jag går upp i vikt, mår skitdåligt och min kropp och jag blir ovänner.
Jag får för första gången för mig att min nya, rundare och inte alls bekväma kropp gör mig till en sämre person. Jag misstrivs så galet mycket! Från att vara en glad, idrottande tjej utan en tanke på hur jag ser ut, blir jag arg. Ledsen. Ångestladdad inombords. Vill ibland bara få försvinna en stund.
.
- - - - - - - - -
Det tar tills jag är nära 30 år och får mina två barn innan vi börjar bli riktiga bästisar igen, jag och min kropp.
- - - - - - - - -
.
Jag känner mig bortvald och min tro på mig själv har fått en rejäl törn. Så fortsätter det ett par år tills jag hittar tillbaka till idrotten. Jag börjar om att träna och hittar roliga saker som faktiskt funkar. Jag simmar, tränar styrketräning och blir ruggigt stark. Spinner och dansar aerobic – fast utan hopp. Fortfarande missnöjd med min kropp, men på rätt väg.
.
Det tar tills jag är nära 30 år och får mina två barn innan vi börjar bli riktiga bästisar igen, jag och min kropp. Jag inser att mitt dåliga mående i mitten på tonåren inte hade med min kropp att göra i första hand. Att det var ett symptom på känslor som egentligen var kopplat till annat.
För mig känns det fint att bli äldre. I år blir jag fyrtio. Ännu bättre. Har aldrig varit i så bra form. Äter det min kropp vill ha och är nöjd med vad den kan och vill.
Jag är stolt, över mina erfarenheter och att jag fortsätter att lära mig om mig själv. Hur gör jag och varför? När jag hittar svaren, blir det lugn i både kropp och själ.