En av mina framtänder halkar neråt. För varje år är den en millimeter längre ner från tandraden, förmodligen på grund av en visdomstand som har börjat komma ut. Ibland står jag framför spegeln och vrider på huvudet, vänster till höger, uppåt och bakåt. Kanske finns det någon vinkel som mildrar den halkande tanden och den numera skeva tandraden.
.
- - - - - - - - -
Det fungerar ju inte,
det förstår ju alla,
så jag ler inte längre på kort.
- - - - - - - - -
.
En god kvart, varje kväll. Ibland stryker jag med pekfingret över tandens botten, som om jag filar den. Försöker trycka upp den lite. Men det fungerar ju inte, det förstår ju alla, så jag ler inte längre på kort.
.
För ett år sedan blonderade jag håret alldeles kritvitt. Jag hade kort page och röda läppar och svarta polotröjor. Tre tusen kronor varannan månad och för varje gång tappade jag mer och mer av mitt ganska tjocka hår. Det vill egentligen inte vara blont, mitt hår, så det började gå av.
Nu har det mesta vuxit ut och det skadade partiet är nere vid axlarna någonstans. På morgonen när jag kammar det, kan jag ställa mig mitt under lampan så att alla brustna hårstrån lyser i spegeln. Jag ser hur de har gått av lite här och var och jag längtar tills mitt nya hår har vuxit hela vägen ner, och rensat bort allt som är trasigt och fult.
.
Och för fem år sedan vägde jag tretton kilo mindre. Jag har byxor kvar från den tiden, som jag knappt får upp över knäna. Varför byxorna överhuvudtaget är kvar i garderoben, har jag inte riktigt listat ut ännu men de ligger där. Jag blev frisk precis efteråt, när byxorna passade som bäst, och min kropp tog en ny form på vissa ställen. Höfter som jag aldrig riktigt har haft, är plötsligt där. Runda, ganska breda och fylliga, höfter som inte ljuger. En kropp som inte längre är sjuk men som jag inte riktigt kan föra mig med. Som ett par nya skor jag behöver skavsårsplåster till.
.
- - - - - - - - -
Varför springer mina tankar
till de tre påhittade fienderna,
när jag vill förstå varför
jag har så låg självsäkerhet?
- - - - - - - - -
.
En halkande tand, trasigt hår och fylliga höfter. De är de här tre sakerna jag ser varje dag. Ibland, när det har gått dåligt på jobbet eller jag har försovit mig eller känner mig allmänt oduglig, ser jag en massa fler saker. Stora överarmar, krokiga fingrar, celluliter på rumpan, ett gupp på näsryggen, glåmig hy och stora vader. Under bättre dagar låter jag de delarna vara okej. Men mina tre stora, tanden, håret och höfterna, är alltid något jag vill förändra eller ta bort.
.
En dag gjorde vi alla ett personlighetstest på jobbet, bara för skoj skull. Femtioelva frågor om hur man resonerar i olika scenarion. Jag blev en "protagonist", en ledare, fast med sju procents säkerhet. Nittiotre höga osäkerhetsprocent. Tanden, tänkte jag. Tanden och håret och höfterna. De drar ner mig på sju procent. Bara de blir bättre, så.
.
Samtidigt. Varför springer mina tankar till de tre påhittade fienderna, när jag vill förstå varför jag har så låg självsäkerhet? Jag, tillsammans med alla andra som har varit sjuka i hjärnan, vet ju att ingenting gör en så svag som att försöka förändra det man hatar med sitt utseende.
.
Kort efter testen tog jag en öl med min bästa kompis, Johanna. Hon har fött barn ganska nyligen och träffar en hel del nyblivna mammor, i olika föräldraforum. Vi pratade om att det inte är helt ovanligt att mammor skönhetsopererar sig efter att de har fött barn. Eller att de börjar träna intensivt ganska direkt efteråt. Och så vidare, för att kunna återgå till sin gamla kropp.
.
- - - - - - - - -
"Jag vill inte att vi ska vara
femtio år och fortfarande prata
om vad vi inte gillar
med våra kroppar"
- - - - - - - - -
.
Jag förstår det, Johanna också. Att låna ut sin kropp under så pass lång tid, utan att ha det minsta kontroll över den, måste vara ganska skrämmande. Inte konstigt att man vill göra en massa saker med den, när man har återfått kontrollen.
.
Men då sa Johanna något, som fastnade i mig. "Jag vill inte att vi ska vara femtio år och fortfarande prata om vad vi inte gillar med våra kroppar". Femtio. Det är inte så himla långt bort ändå. Kommer vi att ha lärt oss något fram till dess? Eller kommer det att bli värre, när kontrollen minskar för varje år och huden gör som den vill och mensen gör som den vill och brösten gör som de vill? Kommer vi fortfarande att må dåligt över hur vi ser ut när vi är femtio?
Jag undrar vad som gör att jag ägnar större tid åt vad jag vill förbättra med mitt utseende, än vad jag skulle kunna åstadkomma i livet. Eller att jag tänker att de två sakerna hör ihop.
.
Ibland tänker jag att det är en konspiration. Så många kvinnor som möjligt som ägnar sig åt utseende i stället för makt, innebär ju att ens samhälleliga motståndare är färre än vad de kan vara. Jag tänker att de som äger företag som kapitaliserar på kvinnors utseende och deras sju procents låga självsäkerhet, är personer som har en hemligt stor samhällsmakt de inte vill bli av med. Då är ju kraften att få ner dig till en sju procent låg självsäkerhet starkare än vad du är. Då spelar det ingen roll om du är nio år och precis lärt dig multiplikationstabellen, tjugoåtta och mitt i karriären eller precis har haft några kilos extramänniska i kroppen. Du blir ändå drabbad, du kommer ändå tro att ditt utseende styr om du är bra, dålig, självsäker eller framgångsrik.
.
Det är ju bara en teori men den hjälper mig när jag står framför spegeln och filar min tand. Då kan jag börja tänka, att jag ogillar min tand för att jag tror att den gör mig ful och att redan rika män tjänar pengar på att jag tror det. Jag har ju lärt mig att motsatsen, att vara vacker, är något som ska hyllas, något som är viktigt. Kanske viktigast av allt. Så, vad skulle procenten bli om vi frågar alla kvinnor: om du fick välja, skulle du vilja vara vacker eller statsminister?
.
En kvart varje kväll och tanden klättrar aldrig uppåt igen och ingen vinkel gör den mindre. Min kropp kommer fortsätta att förändras, till och med efter döden. Det finns ingenting jag kan göra åt det. Det är skrämmande att jag misstänker att fler kvinnor skulle välja att vara vackra, än att vara landets första kvinnliga statsminister. Den dystra tanken, i stället för fysikens lagar, kanske vi kan förändra.
Så klart ska vi fortsätta att göra som vi vill, som att sminka oss, blondera håret, förstora brösten eller vad vi nu än väljer att göra med våra kroppar. Men tänk om utseendet inte var direkt kopplat med hur vi värderar oss själva? Just det kan, och bör vi justera. Vi skulle göra oss själva en tjänst, så att vi slipper ha samma samtal även när vi är femtio. Jag börjar med mig själv och låter tandjäveln växa ner, ner, ner. Om inte annat så biter jag hårdare nu.