Jag andas i takt med att stavspetsarna exploderar i backen. Hjärtat slår ruggigt fort och jag har två långa intervaller kvar innan jag får ställa mig i duschen.
Uppladdningen inför nästa säsong har börjat. Dessutom med ett nytt mål i sikte. Den 24 mars ska jag genomföra Nordenskiöldsloppet, världens längsta ultralopp på skidor.
.
Tjugotvå mil. Helt sjukt för de flesta, men kittlande för mig. Vasaloppet är gjort sex gånger. Det är ingen utmaning att genomföra längre. Väl så jobbigt för att bli topp fyrtio så klart, men inte en distans jag skräms av längre. Men tjugotvå mil blir en rejäl utmaning. Fast det är bra att ha något att foka på, då man är sjukt opepp inför ett långpass på alldeles för många timmar.
.
- - - - - - - - - - - - -
Jag har ju två armar.
Ett grymt bra ben.
En stark rygg
och en benhård mage
- - - - - - - - - - - - -
.
Jag har faktiskt en kropp som håller ihop – förutom en liten detalj. Eller om sanningen ska fram, en jäkligt stor detalj egentligen. Men jag försöker förminska den. Min ofungerande sköldkörtel hanterar jag utan större bekymmer, men mitt vänstra ben är rätt ur funktion kan man säga.
Hur kan man träna så mycket som jag gör, och hur man kan tävla i flera timmar om det är så? Svaret är: För att jag väljer att inte fokusera för mycket på det jag inte kan.
.
Jag har ju två armar. Ett grymt bra ben. En stark rygg och en benhård mage. På toppen av detta ett galet tjockt pannben. Det räcker för mig. Trots att jag för varje steg påminns om den där dagen när jag var 17 år och drog av mitt korsband och skadade menisken då jag lirade fotboll.
Gång på gång drog jag upp skadan, så till slut var inte mycket brosk kvar. Trots nytt korsband så föddes en numera rejäl artros, och sista gången jag förmådde springa längre än runt en gympahall var år 2010.
Jag minns mitt sista pass och hur jag knappt tog mig hem. Jag konstaterade torrt att det var det sista löppasset jag genomförde, i alla fall med mitt gamla knä.
.
Men frågorna lyder – har jag någonsin tyckt om att springa och har jag haft en bra kropp för löpning?
Nej, inte vad jag kan minnas.
Och även om jag inte kan springa så kan jag åka skidor (bara staka numera), jag kan cykla, gå i branta backar och styrketräna. Jag kan göra mycket för att träna mitt hjärta. För att bli stark. Och för att bli glad. Bara för att en kroppsdel inte funkar så har man ju fler att välja på!
.
- - - - - - - - - - - - -
Hinder och skador är det
sista som intresserar
och fascinerar mig.
- - - - - - - - - - - - -
.
Jag får ofta frågan varför jag inte springer eller deltar i lopp. Jag hatar egentligen att säga att jag inte förmår, att jag helt enkelt inte kan för mitt knä. Har genom åren hört för många dåliga ursäkter där man ”skyller” på än det ena och än det andra för att man inte kan träna. Trots att man handen på hjärtat nog varken orkar eller vill träna. Hinder och skador är det sista som intresserar och fascinerar mig.
.
Jag antar att det inte kommer att dröja alltför länge innan en ny knäled sitter i mitt vänstra ben. Men so what. Fram tills dess ska jag göra allt jag som funkar utan att det gör för ont. Det jag längtar till mest av allt, förutom att slippa smärtan och inte kunna göra allt jag verkligen vill, är just att inte behöva snacka om mitt gamla knä och att se det som ett hinder.
Nåväl, Nordenskiöldsloppet 2018 – here I come!