Jag tror att det implementerades i mitt DNA ganska tidigt. Blott åtta år gammal, med simglasögonen fastklistrade som sugklockor högt uppe på pannan, klev jag och mina kompisar ut i det kalla badhuset – pirriga, nyfikna och förväntansfulla.
Det var torsdag. Veckans. Bästa. Dag. På torsdagar kom nämligen torsdagsbussarna till Arvidsjaur – fyllda med barn från Glommersträsk och Moskosel. Det innebar att vi skulle få träffa barnen från byarna – barn som var lika gamla som oss, men som gick i andra skolor. Badhuset var vår arena, och att få möta människor som vi inte kände sen innan; det var vårt äventyr.
.
Det som gjorde att torsdagsbussarna slog ut både fredagsmys och lördagsgodis från veckotoppen, bottnar i ett drag i den norrländska mentaliteten som jag älskar extra mycket. Att bo på en liten ort där man känner ALLA ger en nämligen en av vår tids mest sällsynta och allra finaste egenskaper: nyfikenheten och glädjen i att möta människor som man INTE känner.
.
Möten med nya människor fanns med i olika former under hela min uppväxt. Jag började på gymnasiet i Arvidsjaur och korridorerna fylldes av ansikten som var helt nya för mig. Jag fick klasskompisar från grannkommunerna – lärde känna Signe från Malå och Arvid från Sorsele. År två fick vi en parallellklass med riksintag – det numera nedlagda pilotgymnasiet – som då gav mig nya vänner från hela Sverige. Några år senare strukturerades Försvarsmakten om, vilket för Arvidsjaurs del innebar att det anställdes en massa människor till K4.
Jag träffade Dennis från Nynäshamn, som blev en av mina bästa kompisar innan jag flyttade till Stockholm. Jag lärde känna Anna från Göteborg, som flyttat upp med sin pojkvän och som så småningom blev min kollega och en kär vän.
.
- - - - - - -
Din nya bästa kompis
kan komma med både
en torsdagsbuss eller
en flyktingbåt.
- - - - - - -
.
Missförstå mig inte. Det handlar inte om att tycka att människor som man redan känner till är tråkiga. Det handlar om att vara öppen, välkomnande och nyfiken för det okända.
Jag har nu bott i Stockholm i över fyra år och har förstått att det här personlighetsdraget är ganska unikt.
I Stockholm kunde ingen bry sig mindre om människor man inte känner. Det finns redan för många och vem fan orkar trängas ännu mer. Trängas i lägenheter, trängas i tunnelbanevagnar, trängas på krogen. Nej. Inte en människa till, inte ett nytt ansikte – inga fler nu.
.
Att se och att intressera sig för människor man möter, det är den norrländska småstadsmentalitetens finaste kronjuvel. Och i dag, i en värld där rädslan för det okända breder ut sig med en skrämmande fart, är den viktigare än någonsin förut. Din nya bästa kompis kan komma med både en torsdagsbuss eller en flyktingbåt. Låt oss fortsätta vara öppna för alla.