När jag var 2 år gammal vaknade jag återkommande om nätterna och vädjade till mina föräldrar ”Magdalena ont i magen, Magdalena inte förskolan”. Minnet för mig är vagt, men känslan i att bli lämnad sitter kvar och har präglat mig under min uppväxt och förmodligen än i dag. När jag nu är en förälder med ett barn som protesterar och inte vill bli lämnad på förskolan väcker det både utmanande känslor och mina gamla minnen.
För sex veckor sen startades inskolningen för vår yngsta, Olle. Det var med pirr och nyfikenhet vi tillsammans klev in genom dörrarna på förskolan för att starta upp den nya fasen i livet. Min optimism bar mig hoppfullt i förändringen. Inte minst för att jag minns att det gick relativt enkelt med dottern som gick på samma avdelning för ett par år sen. Att pedagogerna och miljön är välbekanta gav mig trygghet från start. Men såklart, allt var nytt för Olle.
Motståndet varje morgon när han sett byggnaden har varit hjärtskärande. Min instinkt i föräldraskapet har gjort att det känts onaturligt att lämna honom där med förtvivlan i rösten och tårar som flödat. Att få återkoppling kring att han varit skör under dagen har gjort att jag haft stunder där jag övervägt att förlänga föräldraledigheten. Kanske för att den lilla Magdalena i mig samtidigt fått återuppleva delar från tidig barndom och känslan av det otrygga i en stor omställning. I ledsamheten har det varit lättnad att kunna gråta tårar tillsammans med Olle i kapprummet. Det kanske låter märkligt, men det har känts läkande i minnet från min barndom. Och framförallt i upplevelsen i hur det helt plötsligt ljusnar.
Efter 1,5 månad i förskolans värld upplever jag nu ett skifte. Helt plötsligt – först en och sen två mornar utan tårar när vi säger hejdå för ett par timmar. Eller okej, tårarna kom för mig ännu en gång, men av lättnad över den nya oväntade upplevelsen när jag satte mig i bilen efter lämning. I påminnelsen om livets ständiga föränderlighet. Att vi alla behöver olika lång tid för att vänja oss vid nya miljöer och rutiner. Så efter en tid med växtvärk av utveckling är denna känsla som balsam inombords. Känslan av lättnad av att vi växt klart en stund för denna gång. Och jag är nu en mamma med större respekt för våra olikheter och ödmjukhet för att barndomsminnen påverkar.