“Tillsammans är man mindre ensam” är titeln på en av mina favoritböcker. En underbar saga om tre främlingar som möts och ger varandra kraft att hitta tillbaka till livet. Boken, författad av Anna Gavalda, har jag läst en gång, filmen har jag sett två gånger och ser den oherrans gärna en gång till.
Titeln låter som en självklarhet, men man kan faktiskt känna sig ensam också i både stora och små sällskap. Allt beror på om man hittar beröringspunkter, gemensamma intressen, gemensamma bekanta eller upptäcker att man är syskon eller bara halvsyskon, eller bara släkt.
Det där sista (upptäcka nya släktingar) har rätt ofta hänt mig. Sprungen ur en gigantisk släkt på både mammas och pappas sida kryllar det av bryllingar från norr till söder, från öst till väst med förgreningar som sträcker sig in i Tyskland, Finland och Norge. Måhända finns där ett Amerika-arv som råkat fastna hos Postnord. Därav dröjsmålet. Ingen hets. Jag väntar så gärna till nästa fredag.
Skämt åsido. Det här var tänkt som en seriös krönika, ty ensamhet är ingenting att skämta om. Ensamhet är lika dödligt som rökning säger forskarna utan att skämmas över den ångest de skapar och ytterligare förkortar livet på ensamma. Så välj. Dö av ensamhet eller av rökning? Rökning må det bli. Då har du åtminstone sällskap av en cigg i näven under tiden.
Om man nu måste välja mellan pest och kolera. Det måste man inte. Sätten att skaffa sig sällskap är många. En hund, en katt, en kanin, några höns eller bara en liten hamster skänker värme och sänker blodtrycket. Till dess du erfar att även små bedårande lurvbollar har huggtänder som de gärna använder.
Ett annat sätt att hitta sällskap är att söka sig bakåt i tiden, till arbetslivet, och skrapa ihop ett gäng före detta kollegor. Den företagsamma människa som kastar sig över uppgiften kommer att förvånas över hur många föredettingar som bara tycks ha suttit och väntat på att telefonen ska ringa. Gensvaret är fantastiskt. Visst, man kan ha varit jäkligt trött på varandra, men men … Efter att ha stötts och blötts mot varandra i årtionden är hela klungan som ett gammalt gift par. Så visst. Kommer! Kommer! Jag med! Kul att ses! Vilken toppenidé!
Och så sitter vi där, första måndagen i månaden med kaffe och kaka och minns. Inte så mycket, men alla minns litet och vi hjälper varandra, fyller i luckorna och till sist är puzzlet lagt och vi får skratta. Tillsammans.