När jag växte upp på 80-talet så stod pappa lika ofta i köket som mamma. Han lagade fisk i ugn med gräddsås och mycket salt. Fisken hade han själv fiskat upp, så klart. Han lagade stora, fluffiga ugnspannkakor och rejäla köttfärssåser med spagetti.
En gång skulle han även göra efterrätt, någon typ av apelsinkräm toppad med bananer. En kräm som han mest troligt övergödde med potatismjöl, den blev så halkig att vi inte ens lyckades få i oss den. Oj, vad vi skrattade åt hans stappliga efterrättsförsök!
.
Jag tror inte att han dammtorkade så mycket. Inte heller tror jag att han torkade fönstren. Men det är sånt jag inte tror han gillar – eller gör med särskilt stor entusiasm i dag heller.
Men dammsög gjorde han och på sitt egna sätt liksom sopade golvet i köket med en liten sop.
.
----------
Jag vet inte riktigt om jag tycker den känns hundra procent bra eller dålig. Känns bara lite märkligt att under en dag per år uppmärksamma kvinnor.
----------
.
Jag kan inte erinra mig om jag tyckte detta var konstigt. Han jobbade skift på dåvarande Assi. Mamma kom hem efter fem och då var det ju smart om de delade på sysslorna, så att mamma slapp både handla och laga mat.
Men när jag tänker efter så var det nog ganska ovanligt.
Kommer inte på i någon annan familj där pappan fixade lika mycket i köket som mamman på den tiden. Det var bara så det var i vår familj.
.
Det är tankar som slår mig i veckan, då vi firar internationella kvinnodagen. Jag vet inte riktigt om jag tycker den känns hundra procent bra eller dålig. Känns bara lite märkligt att under en dag per år uppmärksamma kvinnor.
Liksom för att de en gång per år bör uppmärksammas?
På ett sätt är det nog väldans bra, men det känns ändå inte rätt. Även om män uppmärksammas mer generellt så skulle det nog bli uppståndelse om firandet av den internationella mansdagen (jo, den finns, den 19 november) skulle växa. Lägg till att männen skulle gå runt med sina manliga könsorgan på tröjor med texten ”stoltöverminkuk”. Jag säger inte att det är fel, men jag kan tänka mig hur det skulle uppfattas. Ganska mycket humor!
.
Jag är galet stolt över att vara kvinna. Jag vill att vi kvinnor ska bli uppmärksammade lika mycket som männen. Vi ska ha lika lön. Vi ska ha samma rätt. Vi ska i ett långlopp i skidor eller cykel vinna samma summa pengar som männen.
Vi ska fasen inte tolerera att i ett helt tidningsreportage om ett sportevenemang uppmärksammas på sista raden.
.
----------
Vi ska stå upp för oss, fortsätta att jobba. Göra det med värdighet, utan att trampa på någon annan. Så är i alla fall jag uppfostrad.
----------
.
Men ibland undrar jag om vi väljer rätt väg. Att öppet säga att alla män är svin, tja, tveksam på den. Att raljera över att männen inte "hjälper till hemma" och sedan klaga på deras sätt att laga mat, vika kläder eller städa – det är fasen det sämsta! Och det hör jag ofta!
Gör allt själv då kvinna, på ditt perfekta sätt, men klaga heller inte!
Vi ska stå upp för oss, fortsätta att jobba. Göra det med värdighet, utan att trampa på någon annan. Så är i alla fall jag uppfostrad.
.
Trots att män har det bättre med högre lön, bättre villkor, slipper dra ner brallorna för att kissa och alltid får mer uppmärksamhet så ska vi inte trampa på dem för att höja oss själva. Det är inte rätt väg.
Alla män viker inte tvätt "fel", bara för att de gör det annorlunda.
.
----------
Jag är stolt över min far, min man och min son. Fina män
----------
.
Jag kommer att fortsätta höja mig själv som kvinna i alla sammanhang. Jag kommer att fira internationella kvinnodagar. Men jag har inget behov att hävda mig mot männen och trycka ner dem, i kampen om att vinna mark. Då skulle även jag, om jag var man, känna mig felbehandlad. Jag är stolt över min far, min man och min son. Fina män. Vi behöver alla varandra, men vi kan lära varandra. Lära oss av varandra. Vi behöver kommunicera, utan att vara arga. Då tror jag det snabbt blir skillnad och kampen för jämställdhet, kan med min sanna förhoppning, med lite tid läggas på annat.